Flottning

Flottningen ökade i omfattning från 1700-talet då timmer behövdes till vattensågarna. Från 1739 fanns en förordning som föreskrev att både allmoge och borgerskap fick bedriva flottning genom kungsådra och allmänna farleder. Där fick inte finnas några fiskeredskap som hindrade flottningen, den hade förtur. Flottningen ökade än mer på 1800-talet då man började använda ångsågar vid sågverken. Ända sedan 1500-talet har det funnits sågverk i södra Norrland. I och med att järnbruk började drivas, ökade behovet av virke för att hålla dessa igång.

När ångsågsrörelsen tog fart på 1860-talet blev skogen en avgörande faktor för sågverkens existens. När sågverken fick säkrade leveranser blev Härnösand och Sundsvalls distrikt en stor arbetsmarknad för resten av landet och befolkningen ökade drastiskt under 1800-talets andra hälft.

Skogen som handelsvara

Skogsbruket drevs länge på samma sätt. Fram till mitten av 1800-talet var skogen främst en näringskälla för befolkningen, mest som bränsle och för byggnationer. När efterfrågan på timmer ökade under andra delen av 1800-talet skedde en stor förändring. Trävarubolagens agenter reste omkring och köpte upp skog. Skogsägarna blev många gånger lurade då de inte kände till det värde skogen hade för uppköparna.

Under 1800-talets andra hälft myntades uttrycket ”baggböleri”. Det hade sitt ursprung i Baggböle sågverk i Västerbotten. Det anklagades för att mellan åren 1842-1868 utan tillstånd ha försett sig med timmer som tillhörde kronan. Uttrycket kom sedan att betyda att skogsägande bönder blev frånlurade stora arealer med skog till underpris eller att skogen fälldes utan tillstånd alternativt blev skövlad. Överavverkning av skog pågick från mitten av 1800-talet fram till 1880-talet. En särskild kommitté fick arbeta med detta problem.

Från början nöjde sig sågverksägarna med att köpa avverkningsrätter till skogen med 50-åriga avtal. Detta förändrades när riksdagen 1889 beslutade om att sådan avverkningsrätt inte fick gälla mer än i 20 år. Då började sågverksägarna att i stället köpa upp skogsfastigheter. Detta stävjades 1906 i och med att riksdagen stiftade den s.k. bolagsförbudslagen.

Skogsstyrelsen inrättades 1903 med ansvar för att skogsvårdslagen följdes. I Västernorrland lokaliserades myndigheten till Sollefteå. Skogsbolagen placerade mestadels sina huvudkontor i Sollefteå medan övrig personal som t.ex. inspektorer och faktorer var placerade efter älven. Det samma gällde för Ångermanälvens flottningsförening och Ångermanälvens tumningsförening. Sveriges Skogsvårdsförbund grundades 1883 och 1918 bildades Skogs- och flottnings-arbetareförbundet. Bägge fanns i Sollefteå som då var Sveriges viktigaste skogsadministrativa centra.

Flottning

Att flotta innebär att föra fram löst flytande eller buntat timmer i vatten. Så stor mängd timmer som möjligt ska på kortast möjliga tid ska fraktas från avverkningsplatsen till sorteringsverket via vattenleder. I flottningsarbetet ingår även att sortera det flottade virket.

Flottning kan delas upp i olika moment: Från dess början i bäckarna och dammar. Det var den del av transportsträckan som låg högst i flottningssystemet. Fortsatt tranport i älven, kanske över sjöar med spelflottar och båtar. Den sista mängden av säsongens timmer kallades rumpan. Slutstation var sorteringsverket där timret sorterades till respektive ägare. Timret distribuerades sedan till sågverken och senare försäljning. Förr var flottning det enda sättet man kunde transportera timmer på. Numera transporteras timret från avverkningsplatsen med lastbil.

Flottning förr

År 1880 infördes en förordning om allmänna flottleder. Det var från nu länsstyrelsens ansvar att inrätta sådana leder. På dessa kunde man transportera flottgods förutsatt att man var medlem i en flottningsförening. Flottningsföreningarna bildades som ekonomiska föreningar varje år. P.g.a. detta fick flottarna aldrig fast anställning, de blev i stället säsongsarbetare under den hektiska flottningsperioden.

Åren 1918-1919 infördes flottningsstadga och vattenlag. På så sätt utformades flottningsorganisationen. Virkesägarna skulle nu betala flottningskostnaderna efter mängden flottat virke samt hur långt det flottats. Man var även skyldig att betala för underhållet av flottleden. Flottningsföreningen stod för reparationer, rensningar m.m. Så småningom skulle man få tillbaka det kapital man satsat. En starkt bidragande faktor till att dessa föreningar bildades var ångsågens införande. Sågarna förlades vid kusten. Därifrån var det lätt att transportera det färdigsågade virket.

Ansvarig för flottningsverksamheten var flottningschefen. Hans närmaste man var inspektorn. De som verkställde besluten var flottningsfaktorerna. Under faktorn fanns basarna och mannar till flottningslagen.

Flottning var inget enkelt och lättsamt arbete, tvärtom. Många riskfyllda situationer kunde uppstå, t.ex. när timret inte kunde passera fritt i vattendragen. Då kunde stockarna stoppas upp och bilda stora ansamlingar, de kallades brötar. Det var ett hårt och många gånger livsfarligt arbete för flottarna sedan att lösa upp dessa ansamlingar av timmer. I bland var man tvungen att använda dynamit för att spränga loss timret. Brötarna kunde också kallas "djävulens plockepinn" och såg ut på olika sätt. En del brötar kunde bildas från stranden. De var de lättaste att reda ut och få ut i älven igen. Det timmer som hade ansamlats ute i älven var det farligaste att lösa upp. Det kunde sitta vid början av en fors eller ett grund. 

Flottning nutid

Nutidens kraftverk påverkade vattenståndet så att de gamla metoderna fick överges. I stället använde man sig i mer modern tid av speciella avläggsplatser på land för det nedhuggna timret. Från dessa platser vältes sedan timret ut i vattnet med hjälp av traktorer. Det förekom också att man lastade av direkt från lastbilarna man fraktat timret på. Innan timret lades i älven mättes och märktes det samt försågs med ägarmärke, man tummade det. År 1887 hade Ångermanälvens Tumningsförening bildats. Det var en opartisk organisation som mätte virket enligt fastställda regler. På så vis fick man en mer rättvis bedömning av virket. Detta hade fungerat mindre bra tidigare.

Timret fördes rätt väg genom älven med hjälp av länsar (bommar). Det var stockar som kopplades ihop. När timret skulle passera kraftverk och dammar användes utskov. Det var öppningar i dammen. Flottningsrännor användes också för att få timret att passera. I forsar och vatten som inte var utbyggt användes s.k. ledare och stenkistor. På de stora sjöarna samlades timret in med hjälp av stoppbommar. Sedan bogserades det mot älven och släpptes ned i denna. Vid kraftverken lagrade man upp timret och gjorde en s.k. släppning ner för älven när tillräckligt mycket samlats. Innan älvarna var reglerade var man beroende av vårfloden och fick anpassa sig efter den. Användandet av motorbåtar gjorde att mängden arbetskraft kunde minskas. En radiostyrd motorbåt kunde sköta tillsläppet från virkesmagasinen.

Efter andra världskrigets slut började man också att använda motorbåtar när man skulle rensa stränderna från timmer som hamnat där. Motorbåtarna användes också som bogserbåtar. Före motorbåtarnas era använde man spelflottar för att bogsera/varpa in timret. Först drogs en tross ut mot timret med hjälp av en draggbåt. Timret ringades in och drog sedan mot båten. Trossen var fäst i en stolpe med korsgående armar på spelflotten I stolpen fanns det korsgående armar som trossen fästes i. Flottarna drog stolpen runt, runt, för att fånga in timret så att det sedan kunde fraktas över vattnet och ner i älven. Det kunde vara en stor mängd timmer med tiotusentals stockar. Det fanns även en barack på spelflotten så att flottarna kunde laga mat och sova i.

Flottning
Finneby 1959, fotograf: okänd.
Ljusnans flottningsförenings arkiv.

Från 1930-talet och framåt började spelflottarna att ersättas med ång- och motorbåtar. Spelekor har använts längre fram i tiden än spelflottarna. De var användbara när en mindre mängd timmer skulle fraktas. Om älven var reglerad gick flottningen lättare. Arbetet kunde då göras under hela sommaren och under den tidiga hösten. Arbetstiderna var regelbundna och övertiden minimal. Timmerbrötar var sällsynta då timret inte kunde gå genom en torrlagd fors utan i stället transporterades i timmerrännor.

Från 1950-talet och framåt började man att transportera virket med bil. Detta medförde att flottlederna började att avlysas. I Sandslån moderniserades sorteringen och gjordes automatiskt. Flottningens storhetstid började att gå mot sitt slut under 1950-talet då landtransporter av timret började att ta över allt mer. De mindre flottlederna efter bäckar och åar försvann på 1960-talet. Det följdes sedan av de stora älvarna, allt till landtransporternas fördel. Flottningsföreningarnas medlemmar var skogsbolagen så det blev helt naturligt inga större strider om detta. I Under 1960- och 1970-talet lades de större flottlederna ned i Norrbotten, Västerbotten och Västernorrlands län. När SCA började att frakta sitt timmer enbart med lastbil innebar det dödsstöten för flottningen på Ångermanälven. Flottleden avlystes och upphörde slutgiltigt 1983.

Det har funnits 80 sågverk och 12 massafabriker i Ådalen. Numera finns endast ett sågverk i Bollsta och en sulfatfabrik i Väja. Skogsavverkningen sker nu med hjälp av skogsskördare som sköts av maskinförare. Allt görs på entreprenad. Timmerlassen väger mellan 50-70 ton och körs med lastbil till industriernas virkesterminaler.

Bäckflottning, sjöflottning, dammar och rännor

Flottning var ett säsongsarbete som startade när islossningen var avslutad under våren. Den började högst upp i vattensystemen bland bäckar och vattendrag för att så småningom leda ut i älvsystemen på väg ned mot skiljet, som var slutmålet.

I flottningsepokens tidiga skede använde man sig av fastflottning. Det betydde att man buntade ihop timret till flottar. Det styrdes sedan med hjälp av långa åror ner för älvarna. Buntflottningen kunde även användas som tranportmedel av dem som var i behov att ta sig ner mot kusten. Det förekom också att ungdomar hade dessa flottar som dansbana och roade sig på. Innan älvarna och vattendragen reglerades körde man ut timret på älven när den var belagd med is. Timret fick sedan ligga där till våren kom, isen smälte och timret började driva iväg. Fram till 1940-talet samlade man virket på isen och höll det samman genom att använda sig av bommar som länkades samman med kättingar. Det kallades att "bomma" virket. Eller så lade man timret vid strandkanten och inväntade att det flöt iväg när våren kom. Båttrafiken på älven kunde bli hindrad av löst flytande timmer och av buntflottning likaså. Flottningen sattes ut på ackord fram till 1920-talet och den som bjöd lägst fick ackordet.

- Bäckflottningen började tidigt på våren och man var klar för det mesta i maj. Det var viktigt hur tillförseln av vatten till bäcken skedde. Man var beroende av dammvakterna och flaggvakterna. Flaggvakterna signalerade till dammvakterna när vattnet skulle släppas på så att timret kunde flyta iväg.

- Sjöflottning. När tillräckligt med timmer hade kommit till en sjö samlades det in i en läns, en hållbom. Sedan bogserades timret av en båt över sjön. I början använde man sig av en spelflotte i stället för en båt. I och med att man började bygga ut vattenkraften ökade sjöflottningen, då älven ovanför kraftverket blev en stor damm.

Flottningsränna
Flottningsränna i Nämforsen. Fotograf: Ingela Hansson.

- Dammar har bidragit till flottbarheten när det gäller de mindre vattendragen och biflödena. Vattentillförseln kunde regleras med dammarna. De huvudsakliga typerna av dammar var luckdammen som var den äldsta typen. Sättdammen användes från 1920-talet. Den var vattenbesparande och ökade kapaciteten vid tappningen.

- Rännor och kanaler. Rännorna och kanalerna vid bäckarna gjordes i trä. De större rännorna vid kraftverken gjordes i plåt eller betong. Kanaler kunde grävas både genom en bäck eller utanför denna.

Älvflottning, fasta konstruktioner

-  Älvflottningen. Timret övervakades främst vid forsarna så att det inte skulle bildas några brötar. Momentet som kallades uthållning försvann i stort sett när forsarna försvann då man började bygga ut vattenkraften.

- Fasta konstruktioner. Om vattenfallen var besvärliga att passera byggdes skibord. Man kunde också bygga skibord nedanför dammar. En stadig variant av skibord kallas stötbord. Om man ville att älven skulle ta en viss väg byggdes trä- eller stenkistor. Dessa kistor skulle styra virket i rätt riktning och hålla vattennivån hög.

- Flottledsrensningar. Flottlederna skulle vara i det skicket att timret skulle kunna passera utan problem. För att effektivt rensa lederna från sten började man använda traktorer från 1940-talet. De borttagna stenmassorna kunde bl.a. användas till att förstärka stränderna med.

- Fästanordningar för bommar och länsar samt som spelfästen. Ledlänsar fanns mellan stenkaren för att hålla det passerande timret från stranden. Dessa ledlänsar kunde fästas på stranden i träd eller i järnringar som satt fast i berg eller sten. Om det inte var möjligt att använda ledlänsar var dykdalber ett alternativ. Det var träpålar som var snett neddrivna i älvbotten och de hölls samman med ett järnband. Man kunde sedan fästa ledlänsarna i dykdalberna. Man kunde också använda sig av moringar.

Slutflottning, rumpan

Det var viktigt att få ner allt timmer till sorteringen innan vattenståndet blev för lågt under den senare delen av sommaren. Detta kallades slutrensningen eller "rumpan", det mest intensiva momentet i flottningsarbetet. I de större älvarna kunde man användas sig av två båtar som hjälp av en timmerbom föste ner virket. Om detta inte hanns med fick virket frysa fast i isen och så skickade man iväg det året därpå. När rumpan gick arbetade flottarna både på land och på älven. Man rensade stränderna på det virke som fastnat där. Efter rumpan tog man upp stockar som stod upp i älven, s.k. dykare. Dessa lades på land och fick ligga och torka till året därpå. För övrigt fick man också i slutet av säsongen reparera båtar och dra upp bommar.

Skiljeställen, sortering. Sandslån

Slutmålet för stockarnas färd efter älven var skiljestället där timret skulle sorteras upp efter ägare. Stockarna var märkta med respektive ägares virkesmärke.

Tablå över timmermärken
Tablå över timmermärken, Ångermanälvens flottningsförenings arkiv, volym F1: 16, 1909-1964, Litt. F,  N:r 17 b.
(Klicka på bilden för att se en större bild, öppnas i nytt fönster).

Efter detta buntades det och hämtades av bogserbåtar och fraktades sedan till sågarna. Skiljestället och sorteringen var en tillfällig arbetsplats som varje sommar sjöd av liv.

Sandslån var det största skiljestället där virket från Ångermanälven hamnade. Den som byggde det första skiljet där var Anders Erik Dandanell. Han var flottningschef hos Ångermanälvens flottningsförening mellan 1874-1909. Det första skiljet byggdes 1874. Skiljet och sorteringen växte hela tiden och blev så småningom världens största i sitt slag. Ett manuellt skilje fanns år 1915. Det hade fyra rännor och åtta buntverk. Vid denna tid börjande man också att använda sig av elektriskt drivna buntverk. När den elektriska belysningen kom så kunde man även arbeta i skift på nätterna.

Sandslåns timmerskilje kom så småningom att täcka en yta av 50 hektar. År 1957 slogs rekord i antal sorterade stockar, då passerade man 22 758 152 st.

År 1965 mekaniserades skiljet. Innan dess hade det varje säsong behövts mellan 500-1 000 personer som arbetade med sorteringen. När skiljet mekaniserades så minskade dess yta till 4 hektar. Samtidigt minskades mängden sorterat timmer till 5 miljoner stockar. Den sista mängden timmer (sista rumpan) togs emot den 30/9 1982. Efter detta datum hör skiljet till historien. I dag finns det museer i Sandslån som skildrar timmersorteringens utveckling under tiden 1872-1982.

 

Flottaren

Att vara flottare innebar att ha ett hårt arbete till låg lön, långt in på 1900-talet. De var helt i händerna på arbetsgivarna och hade dåliga arbetsvillkor med oreglerad arbetstid. De hade ingen fackförening som stödde dem. Arbetet var säsongsbetonat och utfördes på sommarhalvåret. Under vintertid arbetade många i skogen för att försörja sig. Flottare rekryterades till en början bland torpare och småbönder som säsongsarbetare. Vid de större älvarna kunde man försörja sig på heltid med flottnings- och skogsarbete. Jordbruket blev då en bisyssla. Många flottare började sin yrkesbana som flottare vid 15-års ålder. Det fanns ingen åldergräns uppåt. Erfarenhet värderades högt. Arbetet var som mest intensivt före vattenregleringarnas tid. Flottarens lön var fram till 1920-talet baserad på ackord. Man övergick sedan till timlön. Skillnad gjordes bland de olika grupperna inom flottarkåren. Man fick betalt direkt i handen av faktorn.

Flottarna fick en fackförening 1918 då Skogs- och Flottningsarbetarförbundet bildades i Sollefteå.

Livet som flottare var riskfyllt. Det inträffade dock få dödsolyckor. Däremot så var olyckor i sig vanliga under arbetets gång. Det var få flottare som var simkunniga. Det var först på 1960-talet som flytvästar började att användas bland flottarna. Flytvästarna var ändå inte speciellt populära. Drunkningsolyckor har minskat allt efter tid i flottarkåren. Detta p.g.a. att lossningen av brötar i forsarna hela tiden har minskat. Yrkessjukdomar kunde vara värk och ischias orsakade av blöta kläder och lägerliv när man sov ute. Förutom detta kan man säga att livet som flottare var rätt hälsosamt. Arbetet var omväxlande och kroppen fick allsidig träning. Mygg och knott kunde vara besvärligt. Beckoljan ansågs som effektiv mot dessa insekter.

Att arbeta som flottare innebar också att man hade ett kort och hektiskt säsongsarbete. Vår- och fjällfloden användes för transporten av virket. Man hade tiden fram till den sena sommaren på sig. Då blev vattenståndet oftast för lågt för flottning. Om älven inte var reglerad var man helt beroende av väder och vind. Det innebar i sin tur att arbetstiderna blev oregelbundna. Om vattenståndet var högt blev arbetstempot detsamma. Om det var för lågt kunde det bildas riskfyllda timmerbrötar som var svåra att lösa upp.

Arbetet kunde vara slitsamt men det var också fritt och omväxlande. Många i branschen tyckte att den bästa tiden som flottare var under 1940-1960-talet. Arbetsförhållandena blev förbättrade när man fick bättre bostäder, arbetskläder och gummistövlar och inte behövde vara ständigt blöt om fötterna. Före gummistövelns tid använde man hellre skohö än strumpor. Höet var lättare att torka än strumpor. Kängorna värmdes in med tjära för att stå emot vattnet. Flottarna fick ändå ständigt gå omkring i blöta kängor vilket kunde göra att de drabbades av reumatism. Det fanns inga speciella kläder för flottare. Slokhatten var ändå symbolen för flottaryrket. Oljeställen ersatte hatten från 1920-talet. På fötterna hade flottaren kängskostövlar (s.k. näbbkängor). På 1920-talet kom gummistöveln, en stor innovation för flottarkåren. Den gjorde flottarens arbetsdag mycket drägligare. I slutet av 1940-talet kom de långa uppdragbara stövlarna som gjorde att flottaren fick ett mycket bättre skydd mot det kalla vattnet. Blåställ och oljerockar ersatte den tunga vadmalsklädseln. Den klassiska slokhatten ersattes så småningom av bl.a. kepsen. Från 1960-talet höll flottningsföreningarna med arbetskläder, bl.a. långstövlar och regnkläder. Vid flottningsepokens slut på 1980-talet fanns ännu bättre kläder att använda, t.ex. fiberpälskläder och lättare regnställ.

Bostad åt flottaren under arbetspassen kunde vara ett problem. År 1919 stiftades en lag som sade att arbetsgivaren vid vissa fall skulle ordna med bostad åt de anställda. Kojor började att användas relativt sent under flottningsepoken, först in på 1920-talet. De varierade i storlek och kvalitet. I kojans mitt fanns en eldstad. De yngre stugorna var baracker med riktiga sängar till skillnad från de äldre kojorna som hade endast träbänkar att ligga på. Innan dess fick flottarna nöja sig med att sova under bar himmel under arbetssäsongen. Det fanns inga möjligheter att ta sig hem vid arbetsdagens slut. Därför fick flottaren ta med sig den mat han förbrukade under arbetsveckan. Den bestod för det mesta av fläsk, bröd, kaffe, socker och vetemjöl. I bästa fall även smör, ost och mese. Snus eller tobak var svårt att avvara och fanns ofta med i packningen. Kolbullar och sluring (hopkokat fläskflott, vetemjöl och vatten) var ständigt på menyn hos flottarna. Ibland kunde man köpa ägg och mjölk av någon bonde. Med andra ord var flottarens mathållning mycket ensidig. Längre fram i tiden kom konserver som underlättade och förbättrade mathållningen. Kocklag innebar också förbättrad mathållning. El och gasol i flottarkojorna gav ytterligare möjligheter till varierad mathållning.

Hygienfrågan var inte lätt att lösa. Dusch- och badmöjligheter har för det mesta bara funnits i samband med arbetet. m.a.o. regn och ofrivilliga dopp i älven. Toalett innebar att göra sina behov direkt i naturen.

Flottning
Östrand, sortering av timmerintag 1950. Fotograf: Björkman, Indalälvens flottningsförenings arkiv.

Flottarhaken var det oumbärliga arbetsredskapet för flottaren. Den fanns i många olika modeller beroende på i vilket skede i flottningsprocessen den skulle användas. Två huvudsakliga typer av hake har funnits, draghake eller krokhake. Redskapet skulle vara ca tre meter lång, fjädrande och spänstigt. Flottaren använde den för att dra till sig och skjuta ifrån sig stockar, främst landkarlarna. Det var viktigt för flottaren att ha en vass hake och ett smidigt skaft till den. Det innebar att arbetet underlättades betydligt. Gran var det bästa virket för skaftet.

Haken har utformats olika från älv till älv, förmodligen beroende på den lokala traditionen. Brytkäppen, som var en två meter lång träkäpp, användes som bändverktyg när brötar hade uppstått. Yxa användes också i sammanhanget.  Flottaren ägnade stor del av fritiden till att sköta sin utrustning. Det hårda arbetstempot gjorde att det blev tidiga kvällar. Gemenskapen var stor flottarna emellan när man delade bostad under arbetsveckan.

Under arbetsdagen var det lättast för flottarna att förflytta sig till fots. Innan cykeln var vanlig fick man ligga över ute i det fria. När cykeln kom kunde man förflytta sig flera mil om det var nödvändigt för att komma hem. Under 1940- och 1950-talen började man åka motorcykel och bil. Då kunde man åka hem efter arbetsdagens slut. 

För att bli en riktig flottare skulle man göra "flottareden". Det innebar ett dopp i vattnet under det första året man arbetade som flottare. Ibland kunde det bli dans när flottarna kom till en större by. Dragspel var det vanligaste instrumentet. Det finns dock inte någon speciell flottarmusik.

I Sollefteå restes 1940 monumentet "Timmerflottare", skulpterat av Fredrik Frisendahl. Det kom till stånd genom en insamling i Ådalen till "Arbetets Ära" som ett minnesmärke över flottarnas insats för hela landets skogsindustriella utveckling.

Flottning på Ångermanälven

Ångermanälven består av tre huvudgrenar: Faxälven, 310 km, Fjällsjöälven, 250 km och Åseleälven, 400 km. Ångermanälven är 450 km lång och mynnar ut i Sandslån och övergår sedan till en fyra mil lång vik ner till Härnösand. Den har varit Sveriges längsta flottled. Flottning på Ångermanälven och dess bivattendrag har förekommit ända sedan 1500-talet. Så långt tillbaka tiden flottade man för husbehov av ved och virke.

År 1703 fanns det 53 sågkvarnar i Ångermanland. I dessa sågade man virke för både försäljning och för eget bruk. Under 1700-talet ökade antalet sågkvarnar och när de finbladiga sågarna infördes expanderade träindustrin stort. För att dessa sågar skulle kunna drivas använde man sig av flottning för att transportera virket till dessa. På samma sätt använde man sig av flottning för att få bränsle till järnbruken vid den tiden i Ångermanland.

Under 1800-talet skedde det industriella genombrottet och handeln med trävaror ökade stort. Ångmaskinen var en ny drivkraft och denna gjorde så att man kunde lägga ångsågar längs den norrländska kusten. Sågarna var tidigare placerade vid älvarnas vattenfall. Flottleder ställdes nu i ordning i snabb takt för att kunna möta en allt större efterfrågan på trävaror. På 1900-talet var massaindustrin den dominerande industriformen.

Det första reglementet för flottning på Ångermanälven fastställdes 1848 av länsstyrelsen. Det var bolag som bedrev flottning vid denna tidpunkt. Ett vardera för Fjällsjöälven, Åseleälven, Faxälven och ett för älven nedanför Granvåg, Sollefteå.

Bombolaget bildades senare och såg till att det flottade virket samlades in och fördelades mellan Hammar och Sandslån. Bombolaget och flottningsbolagen slogs samman 1872 och Ångermanälvens flottningsbolag bildades. Flottningen gjordes från nu gemensamt från 1877 under ledning av en flottningschef. Det var Anders Erik Dandanell.

En ombildning ägde rum år 1889. Då bildades Ångermanälvens flottningsförening. Föreningen fick ett fastlagt reglemente av länsstyrelserna i Västernorrland, Jämtland och Västerbotten. Ångermanälvens flottningsförening tog endast hand om huvudgrenarna på älven.

Biflottlederna fick egna föreningar och de enskilda lederna hade egna bolag och virkesägare. De mindre flottningsföreningarna var ca 65 stycken. De uppgick sedan mellan åren 1922-1948 i Ångermanälvens flottningsförening.

Flottning på Ångermanälven pågick fram t.o.m. sommaren 1982 då regeringen tog ett beslut om avlysning av denna älv. I stället började man transportera timret med lastbil.

En förvaltning tillsattes för att ansvara för Ångermanälvens flottningsförenings avveckling och återställning av flottlederna. Man skulle ta bort flottningsanordningar som kunde skada allmänheten och miljön, t.ex. timmerrännor, dykdalber och sjunktimmer. Man skulle också sälja byggnader och lös egendom som tillhört föreningen. Arbetet med detta är avslutat sedan länge. Biflottlederna ingick inte i återställningsarbetet. Därför kan det finnas anläggningar kvar i de mindre vattendragen.

 

Tillbaka till sidans början

 

© Landsarkivet i Härnösand