Skogens historia

Skogen har sedan länge haft och har fortfarande, en stor ekonomisk betydelse för Sverige. Den förmodligen äldsta svenska skriftliga definitionen av skogsbruk är när kung Erik 1238 stadsfäster en förlikning mellan munkarna i Nydala kloster och häradsborna i Östbo i Småland. I Flataskogen får klosterbröderna rätt att bruka skogen, viket innebär mulbete, uppfödning av svin, vedhygge och jakt. År 1411 fanns det till exempel detaljerade bestämmelser som reglerade avverkning av trädslagen ek och bok.

I skogsregalet från 1542, kronans äganderätt till de stora skogarna i riket, deklarerade Gustav Vasa att de ägor som var obebyggda tillhörde Gud, konungen och Sveriges krona. Med detta uttalande bekräftade kungen att skogen hade ett värde och betraktades som en värdefull resurs för staten och att det fanns behov av att ha tillsyn över den egna skogen.

Statlig skogsförvaltning i Sverige

Från 1608 finns det uppgifter om överhovjägmästare i statlig tjänst. På det lokala planet finns det uppgifter om jägmästare från 1551. Skogsstaten var den del inom statsförvaltningen som ansvarade för de allmänna skogarna. Den tillkom 1638 och riksjägmästaren blev högsta ämbetsman i den inrättade jägeristaten. Ämbetet avskaffades 1682 och i stället var det fyra jägerifiskaler som hade det högsta ansvaret. Mellan 1635-1780 hade landshövdingen ett regionalt ansvar för skogsvården.

I skogsordningarna 1647 och 1664 blev det tillåtet i Värmland, Dalarna och den övre delen av Norrland, för var och en, att fälla sågtimmer. Det fick till resultat att det uppfördes ett betydande antal sågverk, speciellt längs den norrländska kusten.

Skogskommissioner tillsattes 1683 i Götaland och Svealand. De beslutade vilka allmänningar som staten skulle ha rätt till (skogsregale). Befolkningen fick bara nyttjanderätt till allmänningarna. Under 1730-talet fick socknarna tillbaka sina allmänningar. Från 1824 började kronan att även lämna tillbaka härads- och landskapsallmänningarna. Landskapsallmänningarna delades upp mellan enskilda jordägare. Häradsallmänningarna fick inte delas upp. Lag från 1932 ändrade detta och innebar att häradsallmänningar skulle tillhöra fastighetsägare inom häradet.

Från slutet av 1830-talet (SFS 1836:17 och 1838 års instruktion 1838:12) fick skogs- och jägeristaten en organisation som var stabil ända fram till 1970-talet. Dess personal hade som uppgift att vara förvaltande och befallande (överjägmästare, jägmästare och överjägare) samt bevakande och verkställande (underjägare för kronoparker och skogvaktare vid allmänningar). Det fanns distriktsförvaltare och revirförvaltare. Distriktet var det regionala området och reviret var det lokala området. Överjägmästaren eller jägmästaren förvaltade distriktet i varje län mellan 1682-1869. Överjägaren förvaltade reviret, titeln försvann 1869. Centralt ansvar hade överhovjägmästaren från 1808 och från 1824 hade hovjägmästaren det högsta ansvaret. Det fanns ingen central myndighet före 1859 då Skogsstyrelsen tillkom. Personalen som skötte skogen lydde under landshövdingen i varje län. Skogsstyrelsen ansvarade huvudsakligen för kronans skogar men hade också viss tillsyn över enskild skog.

Från 1869 delades landet in i sex skogsinspektörsdistrikt. De var i sin tur uppdelade i 74 revir. Distriktet sköttes av en skogsinspektör och reviret sköttes av en jägmästare. Kronojägare skötte bevakningen av skogen. År 1889 ersattes skogsinspektörerna av nio överjägmästare. De befattningarna fanns kvar till 1974 då regionkontor inrättades. Skogsinspektören var chef över regionkontoret. Nyttjanderättsförvaltningar bildades 1979 för att förvalta bl.a. domänverkets jordbruk, bostäder och fritidshus. Det hade tidigare skötts av regionkontoren.

Domänstyrelsen bildades 1883 då den 1882 slogs ihop med kammarkollegiums kronojordbruksförvaltning, som inrättades 1877. Den hade ansvar för statens skog och annan kronomark. Domänstyrelsen och skogsstaten blev affärsdrivande verk 1912. De kallades Domänverket från 1921. Domänstyrelsen och Domänverket hade tillsyn över skogsordningar så att de följdes. Skogsstyrelsen infördes igen 1942. Den var nu ett centralt ämbetsverk för enskild skogsvård. Domänverket omorganiserades 1935 då förvaltningen av kyrkans skog flyttades till stiftsnämnden.
Domänverket omorganiserades på nytt 1989/90 inför en kommande bolagisering. Verket organiserades i divisioner. Regionkontor och revir ersattes av ett mindre antal skogsförvaltningar. De sorterade under Domän Skog. Nyttjandrättsförvaltningarna uppgick i Domän Mark. Det helstatliga bolaget Domän AB bildades 1/7 1992.

Efter 1993 lades Domänverket ner och dess verksuppgifter delades upp mellan Naturvårdsverket och länsstyrelserna.
Den 1/1 1994 bildades Assi Domän AB då Domän AB, Assi AB och NCB slogs samman. Det blev ett privat företag genom en stor utförsäljning av aktier till enskilda.

Sveaskog bildades 2001 genom att staten köpte aktierna i Assi Domän. Sveaskog ska vara en oberoende aktör på virkesmarknaden med kärnverksamhet inom skogsbruk. Det fastslog riksdagen under 2010. Sveaskog är Sveriges största skogsägare med verksamhet i hela landet. Fokus är på skogsskötsel, försäljning av produkter från skogen och utveckling av skogens övriga värden, till exempel upplåtelser för jakt-, fiske och naturupplevelser.

Statlig skogsförvaltning i Norrland

Norrland hade ingen statlig skogsförvaltning före 1800-talets mitt. Detta ändrades när avvittringen började. Det innebar att lantmäteriet mätte upp skog som sedan tilldelades/skiftades mellan kronan och enskild ägare. Den största delen av statlig skog kom därefter att finnas i Västerbotten och Norrbotten.

Från 1855 skapades en regional och lokal skogsförvaltning i Norrbottens och Västerbottens län och från 1856 i Västernorrland, Jämtland, Gävleborg och Kopparbergs län. I Västerbotten och Norrbotten fanns jägmästare och två överjägare i vardera länet. Länen var uppdelade i tre revir och tjänstemännen ansvarade för var sitt. Jägmästaren var även distriktsförvaltare för hela länet. Två skogsuppsyningsmän bevakade varje revir. En skogsinspektör tillsattes 1865 för Norrbotten och Västerbotten. Gävleborg, Västernorrland, Jämtland och en del av Västerbottens län blev 1866 ett skoginspektörsdistrikt. De två distrikten i Norrland delades in i 35 revir. En jägmästare var förvaltare i varje revir. Det övriga landet delades in i flera distrikt 1869.

Tillsyn över skogen

Skogsingenjörer skötte tillsynen över enskild skog i Västerbotten och Norrbottens län enligt dimensionslagen från 1905. Det var en skogslag som förbjöd avverkning av träd under viss storlek. Från 1915 delades länen upp i sex skogsvårdsområden med skogsingenjörer som förvaltare. Fem av dessa områden delades ytterligare upp en gång och fick en skogsingenjör och en biträdande skogsingenjör som förvaltare. Befattningen som skogsingenjör togs bort 1924 och från då inrättades i stället skogsvårdsstyrelser i Västerbotten och Norrbottens län.

Enskildas skogsbruk, kommunal skogsvård m.m.

Sedan mitten av 1500-talet fanns det reglerat i lag hur enskilda personer skulle få bruka allmänningar och sin egen skog. Fram till 1800-talet gällde lagen främst ädelträ och mastträd (till båtar) och skydd av betesmarkerna. Från 1800-talets mitt började man att använda barrträden för tillverkning av papper och industritillverkade trävaror. Det fick till följd att skogarna i Norrland avverkades hårt. Det beslöts 1903 att man skulle inrätta en skogsvårdsstyrelse i varje län (SFS 1903:79). Lagen trädde i kraft 1905. En styrelse på tre personer skulle finnas inom varje landstingsområde. Kunglig Maj:t utsåg ordförande. De två övriga ledamöterna valdes av landsting och hushållningssällskap. Så var det fram till 1960. Då utsåg Kunglig Maj:t och landstinget tre ledamöter vardera. Länsjägmästaren var ledamot och chef.

Skogsvårdsstyrelserna förstatligades 1980. Skogsstyrelsen var central myndighet från 1942. Den kontrollerade att de statliga bidragen användes på rätt sätt. Skogsvårdsstyrelserna skulle i sin tur förse skogsstyrelsen med den information den behövde.

Skogsvårdsstyrelsens främsta uppgift var att främja och stödja det enskilda skogsbruket. Den bedrev bl.a. rådgivning och övervakade efterlevnaden av skogslagarna. En sammanslagning gjordes 2006 av skogsvårdsstyrelserna och skogsstyrelsen. De blev en myndighet, Skogsstyrelsen.

Övervakning av skog och skogsarbete

Det har funnits skogsvårdskommitéer från 1903 för att övervaka vård av enskilda skogar. Det var en kommitté på tre personer som tillsattes antingen på kommunens eller skogsvårdsstyrelsens initiativ. I vissa kommuner har det funnits en skogsnämnd. Det finns arkiv för sådana från slutet av 1800-talet och fram till 1960-talet. Landstingen kunde skapa skogsallmänningar. Det var inköpta skogsfastigheter.

Skogsbrandsstyrelser inrättades från 1938. Det var kommunala nämnder. Om kommunen inte hade någon sådan skulle i stället kommunalstämman på landet och drätselkammaren i staden ha ansvar för brandskyddet.

Tre servitutsnämnder fanns från 1946, en för Gävleborg, Västernorrland och Jämtlands län, en för Västerbottens län och en för Norrbottens län. De bevakade rättighet till skogsfång och mulbete. De skulle skicka sina handlingar till lantmäteriet.

Inom yrkesinspektionen fanns det till 1974 skogsyrkesinspektörer. De skulle kontrollera arbetsförhållanden och bostäder för skogsarbetarna. Skogsyrkesinspektionen hade två distrikt. Ett som bestod av Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten med en särskild inspektör. Det andra distriktet bestod av det övriga landet. Där var chefen för arbetarskyddsstyrelsens skogssektion ansvarig chef. På Domänverkets marker var jägmästarna ansvariga.

Utbildning för skogsyrken

Skogsinstitutet i Stockholm grundades 1828 av hovjägmästare Israel Adolf af Ström, född 1778, avliden 1856. Han var högste chef över Skogsinstitutet och fick från 1824 ansvaret för landets skogsvård. Han har kallats den svenska skogshushållningens fader.

Skogsinstitutet var från 1841 en central myndighet i skogsvårdsfrågor. Så var det fram till 1859 då Skogsstyrelsen inrättades. Skogsinstitutet bedrev kostnadsfri undervisning och utbildade skogshushållare. Institutet skulle även utveckla skogsvetenskapen. Från 1885 krävdes det att man skulle ha genomgått en högre skogsskola för att bli antagen till institutet. Skogsinstitutet utbildade ca 20 jägmästare varje år. Det upphörde 1915 då Skogshögskolan grundades. Den varade fram till 1977 och hade kurser för forstmästare (lägre) och jägmästare (högre).

Från 1860 fanns det fyra statliga skogsskolor i Omberg i Östergötland, i Tierp i Uppland, i Böda på Öland och i Hunneberg i Västergötland. Chef för respektive skola var jägmästaren i det revir den låg. Från 1856 fanns det en privat skogsskola i Skogshall i Södermanland. Den blev statlig 1888 och flyttades 1915 till Omberg. Skolorna hade både praktisk och teoretisk undervisning i bl.a. gallring av skog, fröinsamling, sådd, plantering, kolning, jakt, rättskrivning, enklare matematik och geometri. Man hade så småningom även undervisning i bl.a. flottning, avvägning och dikning.

I Medelpad fanns det en skogsskola i Sillre från 1861. Den flyttades 1896 till Bispgården i Jämtland. Danielslund startades 1864 i Kristianstads län. Den flyttades 1883 till Kolleberga. I Bosjö i Värmland startades 1860 en kolarskola av Jernkontoret. Den flyttades 1906 till Gammelkroppa. I Västerbotten startades Hällnäs 1905. Älvsby skogsskola i Norrbotten utbildade skogsförmän mellan 1950-1970.

I kolarskolan fick man praktisk och teoretisk undervisning i att framställa träkol. Den första kolarskolan fanns hos Jernkontorets praktiska kolarskola i Värmland. Senare fanns kolarskolor även i Gammelkroppa i Örebro län, Voxna i Gävleborg och Jernkontoret i Dalarna. Även skogsskolarna undervisade i kolning samt Domänstyrelsen i Jämtland i Bispgården samt i Jönköpings län där skogsvårdsstyrelsen var huvudman.

I Omberg fanns det en skogsskola mellan 1915-1934. I Kratte Masugn i Gävleborg fanns en skogsskola mellan 1947-1955. Den flyttades sedan till Färna i Västmanlands län. Från 1915 fanns det sju skogsskolor med en ettårig utbildning. Skolorna fanns i Hällnäs Västerbotten, Bispgårdens kronopark Jämtland, Bjurfors kronopark Västmanland, Kolleberga kronopark i Kristianstads län, Grönsinka kronopark Gävleborgs län, Hammersebo kronopark i Kalmar län och i Omberg. Det fanns även en skogvaktareskola i Omberg.

Statens skogsmästareskola fanns mellan 1945-1977. Där utbildades förvaltare och företagare. Skogsmästareskolan uppgick 1977 i Lantbruksuniversitetet  Ultuna utanför Uppsala. Tidigare fanns högre skogsskolor i Klotens kronopark och i Omberg. År 1956 fanns det sex skogsskolor. Det fanns även förberedande skogskurser i Skinnskatteberg och Storsund. Domänstyrelsen var central myndighet fram till 1963 då Skogsstyrelsen övertog ansvaret. År 1970 fanns det sju skogsskolor. De inordnades 1971 i gymnasieskolan, naturbruksgymnasiet. Det har även funnits utbildning till skogstekniker hos statens skogsinstitut fram till 1979.

 

Tillbaka till sidans början

 

© Landsarkivet i Härnösand