Kockan på Kvirebo

”Domänstyrelsen har vidare satt opp flyttbara bostadsbaracker i skogen och ordnat kocklag med kocka, maten kostar där 1:50 per dag mot 2 kronor i enskilt matlag, man får ordentlig mat, efter fullt modern matordning, och i våras kom huggarna hem och var faktiskt fetare än på hösten och med mera sparade pengar än nånsin förr. Amerikanska fläskets tid är förbi.”

Ur Lortsverige, Lubbe Nordströms klassiska reportage från folkhemmet.
Kap. XII. Det nyaste Sverige. § 8. Backstusittarproletariat i finnmarken.
Bokhandeln Tidsspegeln, faksimilutgåva (1984), sid. 377

I slutet av 1930-talet kom en ny skogshärbärgeslag (SFS 1937:268), som ersatte 1919 års ”Lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge åt arbetarna m.m.”, med ytterligare förstärkning i skogsförläggningslagen av 1951 (SFS 1951:305).

Där det tidigare endast fanns krav på ett härbärge som skulle ”erbjuda tillräckligt utrymme samt tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd” specificerade den nya lagen bl.a. hur mycket luftutrymme varje arbetare skulle ha (minst fem kubikmeter); avståndet mellan golv och innertak i fria utrymmen (ej under två meter); golvbeläggning (trä och ev. trossbotten); att det skulle finnas dubbla fönster, torkrum samt ett avträde inom lämpligt avstånd.

Roma Lindström
Roma Lindström, född 1927 i Oldenburg, Tyskland.
Foto: Per-Åke Könberg.

Olika brister i skogsarbetarnas levnadsstandard hade uppmärksammats av bl.a. provinsialläkarna. Till exempel var kosten alldeles för ensidig, med basvaror som fläsk, vetemjöl och bröd, med kolbullar och enorma mängder kaffe som stående paradrätt. Delvis därför innehöll 1937 års lag en nyhet som kom att skapa en helt ny yrkeskategori:

”Härbärge, som är avsett att bebos av minst tio arbetare, skall, där ej yrkesinspektionens chefsmyndighet finner skäl medgiva undantag, så inredas, att gemensam mathållning där lämpligen kan anordnas.”

”Skogskockan” eller ”kockan i skogskojan” förväntades inte bara att sköta mathållningen. I en artikel i Hertha, svensk kvinnorörelses tidskrift, nr 2/1940, uttrycks saken på följande vis:

”När man då betänker, att de flesta av karlarna äro vana att i hemmen ha kvinnor, som sköta om matlagning, städning, klädvård och dylikt, så förstår man, att det måste bliva svårt för dem att själva sköta om sådant i skogen. När så 10 à 16 man bo i samma härbärge förstår man lätt att här om någonstans behövs en kvinnas ordnande hand.”

Om skogskockan som yrkesgrupp finns inte mycket skrivet (se lästips i slutet), trots att begreppet väcker många frågor. Hur var det att som ensam kvinna långt ute i skogen sköta ett mindre pensionat, och det under tämligen primitiva förhållanden?

När jag i början av juni 1950 kom till Sverige från ett krigshärjat Tyskland, kunde jag inte ett ord svenska. Trodde jag. Det visade sig dock att mina år på den tyska landsbygden, där det pratades Plattdeutsch (plattyska) hade gjort mig väl förberedd för att förstå svenska. Min ena arbetsgivare pratade dessutom tyska, vilket underlättade övergången till ett annat språk.

Jag hade fått plats i en familj på Norderön i jämtländska Storsjön. Frun i huset, Hanna Andersson, var född i Tyskland och jag fick tjänsten via arbetsförmedlingen i min hemstad Oldenburg, där hon hade önskat en tysk tjänsteflicka. Efterkrigstidens Tyskland erbjöd inte många möjligheter, det var sönderbombat, raserat, med en hel generation män som stupat eller invalidiserats. Inget fanns att köpa och även om man hade pengar var de ingenting värda. Ett annat land lockade, och för min del var det länge aktuellt med Canada men av en slump råkade det alltså bli Sverige. Av den svenska ambassaden fick jag en lång lista på handlingar som måste ordnas: intyg om att jag inte hade varit i klammeri med rättvisan, intyg på att jag hade ett arbete att komma till i Sverige och givetvis ett friskintyg. Eftersom jag hade arbetat på bondgårdar under krigets senare del, hade jag till skillnad från många andra fått tillräckligt med mat så jag var lyckligtvis frisk och stark.

Min första arbetsgivare, Hanna Andersson, hade tidigare bott i Stockholm hos sin syster, som var gift med handelsattachén för det tyska riket där, och hjälpt till med sina fem syskonbarn. Med allra största säkerhet var handelsattachén och hans hustru medlemmar i nazistpartiet, vilket närmast var ett krav för att inneha en hög post i samhället. När kriget kom blev de förhörda av den svenska polisen, och satt till och med fängslade under en tid. Som tur var fanns Hanna där då så barnen slapp sändas tillbaka till Tyskland. Så småningom utvisades föräldrarna, men barnen blev kvar hos Hanna och följde med henne till Jämtland där hon gifte sig med sin Arvid strax efter krigsslutet

När jag hade fått ihop alla nödvändiga handlingar, kunde jag resa iväg till Sverige. I Hamburg hade jag min väninna Erika, som jag brevväxlat med under några år. Som 15-åring gjorde hon sitt Pflichtjahr, (ungefär: plikteår), på en gård i närheten av min plats. Den tyska regeringen hade nämligen genomfört ett påbud att alla flickor skulle arbeta i jordbruket eller i en barnrik familj under ett år efter de hade slutat skolan. Syftet var antagligen att fostra ungdomarna till goda arbetare. Erika och jag blev mycket goda vänner, och nu fick hon alltså följa med mig till den svenska ambassaden som låg inrymt i en stor villa i ett av Hamburgs finare områden. På ambassaden stämplades mina dokument och jag fick ett 3-månaders visum. Mina arbetsgivare fick därefter bekosta förlängning för tre månader i taget, till dess att jag fick mitt svenska medborgarskap 1956. Det var förresten statsrådet Ulla Lindström som skrev på min ansökan och sedan dess har hon varit något av en förebild som kvinna, inte minst när hon i samma veva valde att bocka, i stället för att niga, för drottning Elisabeth II av Storbritannien…

Hos Hanna och Arvid på Norderön fanns, förutom tre kor, kalvar, häst och ett hönseri, även en frukt- och grönsaksodling. Jag stannade på deras gård i två och ett halvt år och trivdes utmärkt. Tyvärr hade de inte råd att ha någon anställd längre, så jag blev tvungen att byta arbete.

Från hösten -52 till våren -54 var jag hembiträde hos köpman Gustafsson i Östersund. Där var en helt annan status än vad jag var van vid. Familjen hade tre väluppfostrade flickor och ett mycket stort umgänge bland stadens societet. Frun var mycket engagerad i hushållet, även på det praktiska planet. Av henne lärde jag mig att laga mat på riktigt. När familjen hade middagsbjudning krävdes kunskaper i finare matlagning. Vid dessa tillfällen hyrde man in en professionell kokerska som kunde göra långhalsade svanar av petit choux-deg, fyllda med vispad grädde, simmandes omkring på ett hav av grönkålssoppa. Jag fick alltid vara med och titta och hjälpa till med lite av varje, men själva paradnumren tog kokerskan själv. Speciellt minns jag en aladåb med tryffel – en extremt dyr råvara även på den tiden - och gästernas diskreta mumlande om att det minsann var ”äkta tryffel”.  Fru Gustafsson lärde även ut en del sparknep, något som jag kom att ha nytta av senare.

Våren 1954 kunde jag komma tillbaka till Norderön, till samma familj där jag hade trivts så bra, men nu bara över sommaren och hösten. Sedan var det dags att söka något annat, och vad kunde då passa bättre än en plats som kocka på en skogsarbetareförläggning?

Bil
Den nya kockan blev hämtad från rälsbussen i Hoting i denna Ford Popular av 1954 års modell.

Hos Arbetsförmedlingen i Östersund fick jag tips om en ledig tjänst, och den 1 december 1954 tillträdde jag som kocka vid Sjoutån, mellan Rotnäset och Harrsjön i norra Jämtland, fem mil norr om Hoting. Kvällen innan kom jag med rälsbussen från Östersund, och en av skogskarlarna hämtade mig i Hoting med sin bil. Han måste ha gett ett förtroendeingivande intryck, för trots att resan på mörka vägar där den snötyngda granskogen avtecknades sig på båda sidor i skenet av billyktorna inte var särskilt upplyftande, kändes allt ändå så tryggt och lugnt.

”– Här kommer jag med kockan!”, sa min chaufför när vi kom fram till kojan sent på kvällen.

Det var bra ordnat i förläggningen, där femton skogsarbetare delade bostad. Jag hade mitt lilla krypin innanför köket. Där fanns en säng, en stol och ett smalt fönster. Största delen av baracken utgjordes av ett stort rum med åtta våningssängar, ett stort, avlångt bord, stolar, pallar och ett torkrum med en kamin. I det lilla köket fanns en rejäl järnspis, en väggfast bänk och ett skafferi i ett angränsande utrymme. I farstun, där det var lika kallt som ute, förvarades kött, korv, mjölk och bröd så att det höll sig färskt så gott som hela veckan.

Det viktigaste kriteriet när en förläggningsplats valdes ut, var att det skulle finnas en kallkälla i nära anslutning. Eftersom källvattnet porlar hela tiden, fryser en kallkälla aldrig till. Lite sörja kunde det förstås bli längst upp, men inte värre än att det gick att krafsa bort med en spade.

Först när jag hade varit i kojan en tid fick jag veta hur nära det var att det inte hade blivit något jobb alls där. Förhandlingarna mellan arbetarna och skogsbolaget hade nämligen varit hårda, och en strejk var så nära förestående att arbetarna hade ringt till arbetsförmedlingen i Hoting och avbeställt kockan. De vågade inte ta dit någon som de sen skulle ha ansvar för och kanske bli tvungna att ersätta, om de riskerade att stå utan lön vid en strejk.

Arbetsförmedlaren var dock en luttrad man. Han gjorde ett hastigt överslag – hur stor sannolikhet var det att det verkligen skulle bli strejk? ”Försumbar!” ansåg han tydligen och struntade i att meddela mig. På så sätt slapp han besväret med att ordna en ny kocka om strejken skulle bli avblåst. Visserligen fick han rätt, men även efter det att jag hade tillträtt var förhandlingsläget turbulent och vid ett flertal tillfällen kom både forstmästaren och faktorn till kojan för att förhandla.

Likheterna mellan svenskan och plattyskan var inte alls lika tydliga här uppe i trakter med dialektal inverkan både från jämtska, ångermanländska och västerbottniska. Tåsjömål är svårt att förstå även för en infödd svensk, och speciellt svårt är det när den som pratar är upprörd. Jag förstod nog inte allt i den här lönediskussionen, men ”mina gubbar” lärde sig snart att om de ville prata om något viktigt, var det bäst att prata rikssvenska så att jag förstod. Över huvud taget var tonen i kojan rå men hjärtlig. Det ”akedäres” livligt och visst var det många skämt, men även en del allvar. En och annan missnöjd person fanns det också, som gärna kverulerade, eller ”kvird” som det heter på tåsjömål. Detta ”kvir” gav skogskojan dess inofficiella namn: Kvirebo.

Över julen åkte jag till Norderön för att hälsa på, och jag fick då hålla mig à jour med vad som hände på löneförhandlingsplanet, om jag skulle ha något arbete att återvända till. Men det skulle dröja ytterligare tjugo år innan det blev skogsarbetarstrejk, så kockandet i kojan fortsatte.

Tidigt på morgonen, vid 4-½ 5-tiden, steg körarna upp för att sköta om sina hästar. Den mest morgonpigge av dem gjorde upp eld i spisen och kokade kaffe. Det hände då och då att någon gick runt och bjöd de andra på ”kaffe på säng”, med förhoppningen om att själv bli bjuden tillbaka vid tillfälle. När jag lite senare steg upp var det varmt och skönt kring spisen, i motsats till min kammare där temperaturen var runt nollpunkten, åtminstone vid sträng kyla. Varje morgon kokade jag potatis och värmde pölsa åt karlarna innan dom åkte ut på sitt första pass.

Under förmiddagen hade jag fullt upp med att städa undan, diska och förbereda middagen som åts mitt på dagen. Det var huvudmålet och bestod av antingen fläsk, kött eller korv och naturligtvis potatis. Efter maten gick alla tillbaka till sina skiften igen för att utnyttja de korta vinterdagarna. När det började skymma kom de tillbaka till kojan och fick stekt sill och potatis. Några gånger serverades det Janzons frestelse.

I övrigt rullade dagarna på med olika sysslor. Det skulle dukas, diskas, bäras vatten från kallkällan, slasken skulle tömmas och elden skulle hållas vid liv. Emellanåt malde jag kött eller kokade pölsa, eller kokade rödbetor och lade i ättikslag. Det var roligt att vara kocka, karlarna var så tacksamma. Minst fyra gånger om dagen fylldes 7-literspannan full med friskt källvatten och eftersom det tog så lång tid innan det kokade upp, blev resultatet ett fantastiskt gott kaffe med underbar arom. I kockans uppgifter ingick också att hålla något så när rent och snyggt i skogskojan. Veden ordnade karlarna på kvällen och allt jag behövde göra var att bära in den.

På fettisdagen förväntade sig karlarna att få kams till middag. Med min bakgrund var denna maträtt ytterst exotisk. De kamsar jag hade sett påminde om till viss del om tyska Knödeln, ett slags ångbakade potatisbullar, men jag vågade inte chansa eller improvisera. Det hela ordnades genom att en kvinna från byn kom till kojan och övertog matlagningen den dagen. Det var Sara Nilsson, som åkte med en av tummarna som hade bil och åkte hem varje kväll. Med sig hade hon sin fem månader gamla baby men det var inget som störde kamsproduktionen. Jag var naturligtvis glad och tacksam för Saras hjälp. Senare på dagen kom folk från olika byar, främst skogsarbetarnas familjer. Barnen var förstås lediga från skolan och följde med. De flesta hade med sig något gott, fettisdagsbullar eller en tårta. Det här fettisdagsfirandet var ett uppskattat avbrott i rutinerna, ett välkommet sätt att träffas och umgås med familjen mitt i en lång arbetsvecka. De karlar som hade sin familj där blev vanligtvis kvar i kojan resten av eftermiddagen.

Efter fettisdagen blev det aldrig mer kams till middag. Jag tyckte ändå att jag klarade mig bra med de matlagningskunskaper jag hade, att få till rejäl husmanskost som dessa karlar behövde. Kokt kött med rotsaker och klimp i, det tyckte de om. Stekt fläsk och korv i löksås var en annan favorit. Onsdagar vankades köttbullar med sås och potatis och på torsdagarna var det obligatoriskt med ärtsoppa och tjock(fläsk)pannkaka. Till varje måltid ställdes alltid fram bröd och smör. Som dryck serverades det vatten. Varje huvudmål avslutades med efterrätt, saftsoppa eller kräm av torkad frukt eller sagogrynssoppa. Kvällsmålet bestod av kornmjölsgröt med lingonsylt och mjölk. I slutet av veckan, när mjölken inte längre var så färsk, kunde det bli välling.

Efter middagsmålet på lördagen åkte alla hem. Jag hade fortlöpande antecknat vilka varor som hade tagit slut, så körarna tog med sig en inköpslista. När de kom tillbaka på söndagskvällen hade de med sig proviant: kött, fläsk, korv, mjölk, bröd m.m. Allt köptes på kredit på Kooperativa på Skansnäset. Två av karlarna basade över ekonomin, inkasserade pengar av de andra i matlaget och betalade för varorna i affären. Kockans lön var 1 krona per dag och person, efter en senare höjning 1 krona 10 öre. Månadslönen var alltså efter dåtida förhållanden mycket hög. Dessutom hade kockan fri mat och fritt husrum, en förmån som
tack och lov var skattefri på den tiden. Tack vare de goda lönevillkoren samt det faktum att det inte gick att shoppa något där ute i skogen, gjorde det lätt att lägga undan en slant.

På helgerna när alla gubbar var ute ur kojan passade jag på att tvätta mina kläder. De torkade visserligen snabbt ovanför vedspisen, men det hade varit pinsamt att under arbetsveckorna hänga underkläder där, till allmän beskådan.

Att vara kvinna i en sådan mansdominerad miljö var inte helt vanligt och många – inte minst min mor – tyckte att arbetsvillkoren verkade vara alldeles bedrövliga, ja rent av oanständiga. Historien kring den norska rallarkockan Svarta Björn är känd av de flesta, även om ingen riktigt vet vad som är myt eller verklighet. Livet i skogskojan var dock långt ifrån lika dramatiskt som det verkar ha varit i ”rallarsvängen”. Närmare till hands att jämföra med är ”trissor”, restauratriser på t.ex. bogserbåtar. Ändå var deras yrke ett sjöyrke bland alla andra, i mitt fall gjorde jag inte samma arbetsuppgifter som skogsarbetarna utan var anställd av dem för att underlätta deras vardag.

Det var roligt att jobba för ”mina karlar”, som alltid var mycket tacksamma. De njöt säkert av att från en hård dag i skogen komma till dukat bord i en uppvärmd koja där det doftade gott. Som kocka var man extremt påpassad, lite av en upphöjd madonna i kojan. Alla bevakade alla så att ingen skulle ta sig några friheter, för vad skulle det ha inneburit? Ingen ville förstöra det som fungerade. De flesta hade också familj hemma i byn, så det var egentligen inget problem.

När dagarna blev längre och väderläget medgav kunde jag gå ut till gubbarna i skogen sedan jag hade diskat och gjort i ordning efter middagen. Jag fick bevittna hur dom slet, brosslarna som drog stora stockar med timmersaxen till basvägen. Huggarna arbetade med sina motorsågar, barkspadar och yxor. Ofta fick dom skotta snö runt träden. Alla hade skidor utom körarna. Skogsarbetet var mycket farligt och krävde stor skicklighet, erfarenhet och uppmärksamhet. Hästarna hade en pingla runt halsen, som en ren säkerhetsåtgärd. Den som fällde träd hörde hästens ankomst, och onödiga olyckor kunde undvikas. Olyckor hände ändå rätt ofta. Vanligast var det att yxan slant och den som höll i den högg sig i benet. Då blev det transport till Hoting, där doktor Brismark sydde ihop såret. Efter några dagars sjukskrivning var skogsarbetaren tillbaka igen, ingen hade råd att förlora pengarna.

Varje kväll blev det kortspel. En och annan hade kanske tagit med sig sin motorsåg in i kojan, för service och översyn. Efter kvällsmaten lade alla sig på sina britsar. Ibland sjöng någon en sång efter det att gaslampan hade släckts, men det tog inte lång tid innan alla var tysta. Det var en god stämning bland dessa män och de flesta sov den goda sömn som hårt arbete i det fria ger.
 
Jag är så innerligt tacksam över att ha fått uppleva en vinter som kocka. När jag tänker på texten i Dan Anderssons Helgdagskväll i timmerkojan kan jag känna hur det var, långt hemifrån men där tillvaron ändå ingav trygghet. Alla visste sin plats.

Skogsarbetet pågick i huvudsak endast under vinterhalvåret. Dels var det lättare att göra vägar och frakta timret, dels var det vinterhuggna virket av bättre kvalitet, eftersom det blev mindre sprickbildning. Dessutom gick det lättare att få tag på arbetare under jordbrukets viloperiod.

I slutet av april – början av maj var det slut med arbetet i skogen. Då fraktades allt husgeråd och det som var över av matförrådet ner till byn på en gård och en auktion utlystes. Det kom mycket folk för att köpa bestick och porslin för en billig penning.

Det blev bara en vinter som kocka för mig. Kärleken, som kom i form av en skogsarbetare och tillika chaufför som hämtade mig vid rälsbussen i Hoting, gjorde att jag blev kvar i Tåsjö. Långt senare fick jag veta att det inte var alldeles klart vem som egentligen skulle ha hämtat mig den där vinterkvällen. ”Min chaufför” hade nämligen dragit lott med sin nio år yngre bror, men när denne drog nitlotten hade han tröstat sig med att storebror ändå var mer passande i ålder för den här utländska kvinnan som skulle komma, så det var lika bra att han fick åka. Så blev det och efter den där första vintern, så snart vi kom tillbaka till civilisationen, gifte vi oss. Vi fick fyrtionio år och fyra barn tillsammans.

Min make hann uppleva många förändringar inom skogsarbetaryrket. Stressigt var det nog alltid med ackordslönen och oron över vädret, som kunde krympa en dagslön till nästan ingenting. Motorsågen innebar förstås en enorm effektivisering, men risken för maskinella fel medförde nya saker att oroa sig för. Det var inte heller alla som köpte en motorsåg, även om bolaget välvilligt ställde upp med lån. Förutom kostnaden fanns kanske tvivlen där hos de äldre skogsarbetarna – en rädsla för det nya, ungefär som många äldre idag förhåller sig till Internet.  De som inte försökte sig på nymodigheterna slet vidare med ”yxa och svans”. Då detta gjorde dem långsamma i trädfällningen, fick de ofta ägna sig åt andra skogsvårdande aktiviteter som till exempel att bekämpa sly med hjälp av hormoslyrbesprutning. Föga anade någon de fruktansvärda konsekvenser ett sådant gift kunde föra med sig.
 
Efter strejkvintern 1975 förbättrades villkoren för skogsarbetarna, som då fick igenom ett av sina främsta krav, nämligen kravet på månadslön.

 

Stämplarna märkte ut de träd som skulle fällas

Brosslarna drog manuellt ihop virket till upphämtningsplatserna

Körarna släpade med hjälp av hästar ihop virket till basvägar för avhämtning

Huggarna var förstås de som fällde träden, och även kvistade och kapade

Tummarna hade hand om inmätning av virket, och i samband med detta sattes ägarmärkning på varje stock.

Skogsarbetarkockan som yrkesgrupp är en kortlivad företeelse. Behovet av att övernatta i skogskojan minskade i takt med att allt fler blev bilburna och yrkesgruppen försvann så småningom helt.

Under 1960-talet skedde stora förändringar i skogsavverkningen, med moderna kvist- och barkningsmaskiner och processorer som förenklade arbetet betydligt. Skogsarbetarnas arbetsförhållanden var länge eftersatta. Först efter den långvariga skogsarbetarstrejken 1975 försvann ackordslönen, skogsarbetarna fick igenom sitt krav på månadslön och över lag drägligare villkor.

Som avslutning väljs ännu ett stycke ur tidskriften Herthas artikel från 1940:
”Att kockan har en viktig arbetsuppgift att fylla, hoppas jag framgår av det sagda. Att hon dessutom skänker något av hemtrevnad och ordning åt livet i kojan är också att värdera. Och var säker på att den dugliga kockan uppskattas av sina mannar.”

 

Lästips

Bjernulf, Arne: Minnen från Dalarna. Skog och människor – jakt och fiske. Vincent förlag (2004) (artikeln ”En kocka berättar” i Skogshistorisk Tidskrift nr 4) (1994).

Göransson, Hilma: Kockan – kvinnan i timmerskogen. Ur Hertha, tidskrift för den svenska kvinnorörelsen, nr 2 febr. årgång 27 (1940), s 45-46). Utgiven av Fredrika Bremer-förbundet.
Hilma Göransson var lanthushållsskoleföreståndarinna och den som 1933 tog initiativ till och höll den första kursen för blivande ”kockor”.

Ojaniemmi, Maarit: Skogsarbetarkockor – arbetsliv och yrkeskultur. D-uppsats, Umeå universitet, Etnologiska institutionen. (1997).


Berättelsen har hämtats från Riksarkivet Landsarkivets i Härnösand skriftserie Arkiv i Norrland, nummer 22, ISSN: 0280-6142.

 

Tillbaka till sidans början

 

© Landsarkivet i Härnösand