Livet i skogen

Skogen och människan   

Skogen har haft stor betydelse för människan på många sätt. De första människorna var beroende av den för att överleva. Där fanns villebråd att jaga, virke för att bygga bostäder och ved att elda med. De kunde även använda virket för att bygga båtar att använda vid fiske. Deras påverkan på skogen var liten.

Den nutida människan är lika beroende av skogen. Det har inte förändrats över tid. Däremot har människans påverkan av skogen ökat med tiden. Behovet av virke i olika sammanhang har växt genom århundradena. Skogsbruket har präglat skogens tillväxt och utseende.

Skogen har många intressenter. Den ger resurser till skogsindustrin men är också väldigt viktig för människans välbefinnande i fråga om rekreation i naturen, fiske och jakt. Det är viktigt att värna skogen. Den är en stor naturtillgång till för alla.

Nu för tiden är vardagen fylld med produkter som har sitt ursprung ur skogen. Sågade trävaror används för att göra dörrar, fönster, lister, panel, brädor, inredning och golv. Det görs även förpackningar, t.ex. i wellpapp. Andra produkter är tidningar, blöjor, pappersnäsdukar, hushålls- och toalettpapper, kopierings- och ritpapper.

Träd i skogen

Skog och skogsmark har egna livsprocesser. Här beskrivs några av dem.

Kalmark – Skogen har avverkats. Markerna ligger kala under några år i väntan på att plantering av skogsplant ska ske eller att marken ska så sig själv. Den gamla skogens utseende och ståndort avgör vilken metod man ska använda vid nyplantering, skogsodling eller självföryngring genom fröträd. Vid skogsodling planterar eller sår man. Plantering är det säkraste sättet att skapa förutsättningar för god återväxt. Självföryngring under fröträd är mest lämpligt på torra marker. De nedfallna fröna kan då lätt komma ner i jorden. Det passar bäst för tallskog.

Ungskog – När ett träd är mellan 10-20 år gammalt når det en manshöjd. Då har men en ungskog som blir tät. Grenarna är fortfarande levande långt ner på stammen. När skogen blir mellan 25-40 år börjar det bli trångt och den måste gallras. Man vill ha träd som växer bra och har god kvalitet.

Medelålders skog – Träden är mer än fyra till fem manshöjder. De lägre grenarna på stammen har dött. Nu är skogen så omfattande att man kan vistas i den fullt ut.

Gammal skog – En stor del av de mindre träden har gallrats bort. De träd som står kvar står glesare och stammarna är grova. För att ge intryck av gammal skog ska den vara minst 60 år. En omloppstid på skog är minst 70 år i söder och 130 år i norr. Skogarna gallras med 10-20 års mellanrum, en till fyra gånger under en omloppstid.

Reservat – Reservat är ett skogsområde som ska skyddas från påverkan. Det kan innehålla både produktiv skog och improduktiv skog.

Improduktiv mark – Improduktiv mark kan ligga insprängd i delar av skogen. Det kan vara myrar och bergknallar. Där växer träden i en långsam takt och med stora mellanrum.

Skogsarbete

Timmerkoja
Timmerkoja i Ytterhogdal. Fotograf: okänd,
Ljusnans flottningsförenings arkiv.

Att arbeta som skogsarbetare var inte alltid att leva ett enbart friskt och sunt liv. Arbetsförhållandena kunde växla i stor omfattning beroende på vilken årstid det var. Under sommardagar kunde temperaturen stiga till över 25 graders värme med mycket insekter som kunde vara besvärande. Det kunde också vara grå och regniga höstdagar då väta och kyla kröp in på kroppen eller kalla vinterdagar med 30 graders kyla och meterdjup snö att ta sig fram i. Terrängen kunde också vara av olika karaktär, allt från sumpiga täta lövslyområden till kraftiga sluttningar med oländig terräng.

I det tidiga skogbruket använde man yxa och timmersvans för att fälla träden och man använde hästen som dragare för att transportera timret till avläggsplatsen. Skogsarbetet baserades på yxan och på arbetarens skogsvana. Sågarna som användes var enkla. Det var bandformiga sågblad som var spända i en enkel träram. Barkning hade tidigare gjorts med yxa. Det mer moderna skogsbruket krävde en barkspade. Timmersaxen användes för att lättare kunna hantera stocken på marken, vid lunningen, lastningen vid basvägen och avlastningen på avlassningsplatserna.

Arbetet innebar många gånger att man fick arbeta under svåra förhållanden med kyla och snö. Det var inte säkert att man kunde komma hem efter arbetsdagens slut, man kunde vara hänvisad att övernatta i en koja.

Att arbeta som huggare kunde vara påfrestande. Kroppen utsattes för olika slags väderlek, kyla, regn, sol och värme. Rygg och leder belastades mycket. Sågen och dess efterträdare motorsågen var farliga arbetsredskap. Att hugga med motorsågen kallades att arbeta med den motormanuella metoden. Träden fälldes med motorsåg, man kvistade stammen och kapade stammen till timmer. Toppar och klena dimensioner av stammen kapades till massaved.

En del huggare arbetade enbart med fällning av träd. Träden togs därefter hand om för upparbetning. En skördare kunde kvista och kapa stammen. Arbetssättet kan sägas vara delmekaniserat.

Längre fram i tiden när skogbruket mekaniserats till stor del blev maskinförare en yrkesgrupp inom skogsarbetarkåren. De hade ett bättre arbetsklimat än huggarna. Det kunde ändå vara långa arbetspass i maskinerna, ensidighet i arbetet, vibrationer i hela kroppen från maskinen och arbete i mörker. Arbetet kunde vara stressigt samt riskfyllt när det skulle göras reparationer och underhåll av maskinerna.

Skogsarbetaren kunde även arbeta som förare på skotare. Det var en traktor som transporterade virket fram till avläggningsplatsen.

Den mest komplexa maskinen var skördaren. Den klarade alla arbetsmoment och det kallas den helmekaniserade metoden. Det innebar att de motormanuella och de delmekaniserade metoderna försvann. Så småningom tog datorstödda maskiner över allt mer av skogsarbetet. Det ställde nya krav på kompetens hos personalen.

Att plantera ny skog krävde en stor arbetsinsats under en kortare period under sommaren. Den som ledde arbetet skulle vara både utbildad inom området och ansvarsfull.

Huggnings och körningsprestationer

Att transportera timret, driva det, gjordes vanligen på ackord. Det kunde förekomma att man fick dag- eller timpenning om det inte gick att ha ackord. En van huggare kunde under åtta timmar t.ex. hugga två meter lång massaved 60 bitar vid helbarkning och 100 bitar vid randbarkning. Kapaciteten berodde på arbetarens skicklighet, stämplingens täthet, snöförhållanden, virkets kvistighet, trädens längd m.m.

Mängden körning varierade beroende på vägarnas beskaffenhet. I medeltal kunde man räkna med tre foror per dag om vägen var tre km lång, två foror om vägen var mellan 5,5-7 km lång och en fora per dag om vägen var mellan 11-13 km lång.

Kojbyggnader

Tillfälliga bostäder för arbetare och dragdjur skulle uppföras av torrt virke under lämpligast sommaren eller hösten. Byggnaderna skulle ligga så att röken från eldstäderna skulle dra ut på bästa sätt. Det var på högt belägna platser, inte nere i dalgångar. Draget skulle då bli dåligt och kojan lätt rökfylld. Det skulle även vara lätt att ha tillgång till vatten under vinterperioden. Lämplig plats för kojan var i närheten av en källa, bäck eller sjö.

I skogskojan
Timmerkoja i Ytterhogdal. Fotograf: okänd, Ljusnans flottningsförenings arkiv.

En skogskoja skulle i bästa fall ha ett golv med trossbotten, dragfria väggar och ett tätt ytter- och innertak. Den skulle också ha ett förvaringsrum för mat, kläder och redskap. Eldstaden skulle uppföras av sten eller tegel i ett hörn eller helst på långväggen. Spjäll skulle finnas i skorstenen. Det skulle finnas fönster med dubbla rutor. Dörren skulle sluta tätt. Inredningen i kojan skulle bestå av sängar i två våningar, bord, bänkar, skåp och hyllor och ibland en källare under golvet. Om man hade en kocka skulle hon få en egen avdelning. Gemensam mathållning ansågs ha stora fördelar både när det gällde hygien och trevnad när många arbetare bodde i en förläggning.

En manskapskoja fick inte byggas samman med stallet. I förläggningen skulle det finnas en förbandslåda med utrustning för första behandling av skador på både människa och djur. Även djuren skulle ha bra stall med dragfria väggar och vattentäta tak. Det skulle även finnas ett foderskjul. I skogshärbärgeslagen från 1937, lag om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetare, fanns bestämmelser om arbetsgivarens skyldighet att i vissa fall uppföra bostäder och stall vid skogs- och flottningsarbete och om byggnadernas beskaffenhet.

Kolarkojor

Den som arbetade som kolare var hänvisad till en tillfällig koja under den tid kolningsarbetet varade. Man tog ofta det material som fanns på plats och använde när man byggde kojan. Om man inte hade med något plåtrör till skorsten på kojan fick man bygga den av gråsten. Taket kunde läggas av näver eller torv. Längre fram i tiden användes tjärpapp. Väggarna tätades med jord. Det gjorde att man fick det dragfritt. Ingången vette för det mesta mot själva kolbotten, platsen för kolmilan. Det var viktigt att man kunde övervaka milan dygnet runt.

En koja byggdes för det mesta för att hålla i en säsong med kunde ofta stå kvar mycket längre än så. De kunde då vara till nytta för andra i skogen, t.ex. jägare. Enligt skogens oskrivna lagar var man aktsam om gemensamma rastplatser. Man såg också till att det fanns torr ved i kojan så att nästa besökare kunde tända en brasa och snabbt få upp värmen.

Kronotorp

Bestämmelse om kronotorp infördes 1891. Det innebar att staten upplät mark ”för odling och bebyggelse tjänliga lägenheter”, så kallade skogstorp. På så sätt kunde även olaglig bosättning legaliseras som ägt rum ute i kronoskogarna efter avvittringen. Sedan tillkom mellan 1909 till 1929 en hel serie författningar om upplåtelse av kronolägenheter. De innebar att man förutom vård och bevakning av kronoskogarna även skulle anlägga jordbruk i mindre skala.

Domänverket förvaltade inrättningar som skogstorp från 1891, odlingslägenheter från 1909, kolonat från 1917, kronotorp från 1929 och skogsjordbruk från 1934. I kungörelsen 1929 stod det ”Till kronotorpare må antagas svensk medborgare, som gjort sig känd för sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel samt prövas äga goda personliga förutsättningar för upparbetande och drivande av ett mindre jordbruk. Företräde skall lämnas skogsarbetare bland ortens befolkning.” I de nordligaste länen fanns som mest cirka 3000 kronotorpare.

Skador i skogen

Klimatiska skador kan uppkomma genom vårfroster som inträffar efter knoppsprickningen. Det kan innebära att de unga skotten dödas. Bland barrträden är granen särskilt ömtålig. Om detta händer hämmas granen i sin tillväxt. Vintertid kan träden få frostsprickor i stammarna. I så fall kan virket påverkas i värde och användbarhet. Trädplantor kan råka ut för uppfrysning. Årsplantor kan skjutas upp ur jorden och ligga lösa ovanpå jorden där de då vissnar och dör. För stark värme från solen kan ge solbrand på stammar med tunn bark. Trädet kan i sådana fall lättare drabbas av röta.

Om träden vintertid belastas med för mycket snö kan de brytas sönder eller falla omkull. Genom att slå på stammarna så att snön faller av kan man undvika sådana skador. Starka vindar i stormar kan orsaka skador på skogen. Granen har ytliga rötter och drabbas lätt av sådana skador. Blixten kan också orsaka skador på skogen och söndersplittra träd. Den största faran är ändå att blixtnedslag kan orsaka skogseldar.

Svampangrepp  och skadeinsekter

Svampangrepp kan förstöra skogen. De kan förorsaka röta i stammar och rötter. Svampens fruktkropp kallas rotticka. Den utvecklas på trädens rötter under jorden. Den kan förstöra hela roten så att trädet dör eller störtar omkull. Grantickan kan förorsaka stamröta hos granen. Tallar kan drabbas av tallticka i stammen. Skogen kan också drabbas av skadeinsekter som t.ex. äter trädens knoppar, barr och blad eller urholkar gångar under barken, t.ex. barkborrarna eller så arbetar de sig djupt in i veden.

Skogseld

Skogseld inträffade vanligtvis under s.k. torrår. Brandfaran var helt naturligt störst under den varmare årstiden. April-maj och juli-augusti var topperioder. I Norrland var man oftast förskonad från skogsbränder under våren p.g.a. sen snösmältning. Orsaker till skogsbrand var oftast vårdslöshet med eld i skog och mark, ångdrivna lokomotiv och blixtnedslag. Det fanns en lag från 1937 som meddelade hur man skulle förekomma skogsbrand och hur man skulle släcka skogseld.

I varje län fanns brandrotar på landsbygden. Det var i regel en kommun. I varje brandrote skulle det finnas en brandfogde med ersättare. Den skulle se till att länsstyrelsens fastställda brandordning följdes. Alla arbetsföra män mellan 18-59 år var skyldiga att delta i släckningsarbete. Det kunde vara hundratals tillbud med eld i skogen varje år. Lyckligtvis kunde de flesta stävjas i tid. Man patrullerade också längs järnvägslinjerna. Så småningom började man även med brandflyg. En skogsägare kunde också hugga brandgator för att minska faran vid en eventuell brand.

Man skiljer på olika sorters skogseld, löpeld, toppeld och jordbrand. Löpeld kunde hejdas i tidigt stadium av några få personer. Fick den fart krävdes långt större insatser. Vid toppeld gällde det att beröva den näring. Det kunde man göra bl.a. genom att hugga brandgator så att den inte fick förnyat fäste. Man kunde även anlägga moteld. Jordbrand som spridit sig på djupet kunde endast hejdas genom dikning kring eldhärden så att den blev omgiven av vatten. Den enskilde skogsägaren kunde genom en skogsbrandförsäkring få ett skydd mot ekonomiska förluster till följd av skogseld.

Jakt i skogen

Jakt
Domänverkets informationssektions arkiv.
Fotograf: Leif Öster

Rätten att jaga tillhörde kungen och herremännen förr i tiden. Det ändrades under Gustav III:s tid. Då fick markägaren jakträtt på sin mark. Så är det även idag. Älg har tidigare funnits över hela landet. Kronhjort fanns i södra och mellersta Sverige. Vildren fanns i de norra delarna av landet. Björn och varg fanns i större delen av landet medan järven höll till i norr. Sammantaget kan man säga att tillgången på villebråd var god under äldre tid. Björn och järv finns nu i de norra delarna av landet. Älg finns i Mellansverige och norr ut. Kronhjort finns i södra Sverige och rådjur i mellersta delarna och en bit upp i norr.

Under 1800-talet väcks diskussionen om viltvård och 1830 bildades Svenska Jägareförbundet. När Skogsstyrelsen bildades 1859 ingick det i instruktionen att den skulle ha tillsyn över jakt och djurfångst. Även domänstyrelsen fick i uppdrag att verka för en ändamålsenlig jakt. Jakten reglerades av jaktlag, jaktstadga och Kungl. Maj:ts kungörelse. Det gällde i stort jakträtten på de marker som kronan ägde. I vissa kronoparker ville kungen själv bestämma över jakten.

Naturskyddsintressena växte sig allt starkare och blev något av en folkrörelse. Domänstyrelsen kallade både representanter från jaktvården och naturskyddet till möten när beslut skulle tas om kommande jakttider.

Jaktens betydelse för överlevnad avtog under andra delen av 1900-talet. Jakt bedrevs i stället för vård av naturen, sport och fritidssysselsättning. Domänverket arrenderade ut delar av sina egendomar för jakt till lämpliga personer. Det förekom också att man gav tillåtelse till skogsarbetarlag. På så sätt ville man uppmuntra personalen att stanna kvar i skogsbruket och inte flytta in till städerna och söka arbete där.

Fiske i skogen

Fiske
Domänverkets informationssektions arkiv.
Fotograf: Leif Öster

Insjöfiske har spelat en stor roll för befolkningen som var bosatt i de stora skogsområdena i Norrland. Det var ett viktigt komplement till skogs- och jordbruket. Till slutet av 1800-talet var sportfiske en okänd företeelse i Sverige. Under början av 1900-talet tillkom ett antal sportfiskeklubbar. Man fiskade enbart för nöjes skull. Vid denna tid fanns ingen konkurrens mellan yrkes- och husbehovsfiskarna gentemot sportfiskarna.

Efter andra världskrigets slut ändrades detta. Antalet sportfiskare ökade stort. Under 1940-talet började Domänverket organisera fiskevården mer än tidigare. Ända fram till 1951 fick bara boende i häradet och socknen nyttja kronas fiskevatten. Det förändrades när 1950 års lag om rätt till fiske blev beslutad. Kronans vatten skulle från nu i största möjliga utsträckning ställas till allmänhetens förfogande för fritids- och rekreationsfiske. Man dock skulle ta hänsyn till yrkes- och husbehovsfiskets behov. Domänstyrelsen gjorde i ordning kortfiskeområden för allmänheten. Man planterade in både fisk som odlats för ändamålet och kräftor.

Allemansrätten

Skogen i Sverige är öppen för alla, man har en förmån att få vistas och bruka naturen på ett generöst vis. Man kan fritt njuta av dofter, syner och intryck under sin vistelse i skog och mark. Alla ska ha tillgång till naturen. Det står inskrivet i grundlagen sedan 1994. Man har en begränsad rätt att använda en annans fastighet, mark och vatten. En rätt att främst färdas över den, åtminstone till fots och under en kortare tid uppehålla sig där. Man kan t.ex. vandra i skogen, plocka bär eller svamp. Man behöver inte ha markägarens tillstånd för att göra detta.

Den som använder sig av allemansrätten får inte uppföra sig så att markägaren eller andra boende på fastigheten blir störda. Man får heller inte orsaka någon skada. Man måste även ta hänsyn till växt- och djurliv och andra människor i närheten. Huvudregeln i allemansrätten är att man måste vara varsam och visa hänsyn mot människor, djur och natur. Naturen är ett lån till oss som vistas i den.

 

Tillbaka till sidans början

 

© Landsarkivet i Härnösand