Skogsbruk

Skogens betydelse för Sverige

Skogen är Sveriges viktigaste naturresurs. Sverige är ett utpräglat skogsland, över 50 % av landets yta täcks av skog. Den har stor betydelse för välfärden och är även viktig för människors hälsa. Skogen är och har varit arbetsplats för många människor och från den kommer många olika produkter.

Klimatet i Sverige skulle vara hårdare, bevarande och byggande av samhällen skulle försvåras om skogens utjämnande inverkan inte fanns. Skogen minskar stormars häftighet och mildrar både värme och kyla. Den förbättrar även vattenhushållningen genom att hämma uttorkande vindar. Den ökar luftfuktigheten och nederbörden samt fördröjer avrinningen vid snösmältning och häftigt regn.

Lite drygt hälften av Sveriges landareal, eller 22,7 miljoner hektar, utgörs av skog. Den svenska skogen ägs (år 2011) till ca 50 % av privata skogsägare medan skogsbolag äger ca 25 % och det allmänna, staten, kommuner och Svenska kyrkan äger resterande 25 %.

Skogen är också en viktig faktor för samhällsekonomin. Det gäller trävaror, pappersmassa och papper. Värdet av Sveriges totala export av skogs- och skogsindustriprodukter var 128 miljarder kronor under 2010, vilket var 11 % av värdet av den totala exporten av alla varor. Skogen utgör även en allt viktigare energiråvara. Man använder flis och pellets vid eldning, både i liten skala vid uppvärmning och i stor skala vid kraftvärmeverk.

Nu för tiden arbetar mindre än en procent av arbetskraften i Sverige med skogsbruk. Det har skett en stor förändring, tidigare arbetade en långt större del av den arbetsföra befolkningen med skogsbruk i någon form. Skogs- och jordbruk hade en stark koppling till varandra. Både arbetskraft och dragdjur har haft bägge områdena som arbetsuppgifter. Under sommarhalvåret arbetade man med jordbruk och transport av avverkad skog. Under vinterhalvåret dominerade avverkning av skog och tranport av den till uppläggsplatser.

Samhället ställer krav på att skogsbruket ska ta olika typer av miljöhänsyn. Skogen ger människan möjlighet till rekreation genom till exempel jakt, promenader, orientering, fiske, svamp- och bärplockning. Allemansrätten gör det möjligt för var och en att fritt röra sig i skog och mark. Sammanfattningsvis innebär det att modernt skogbruk ska leva upp till krav från flera olika håll som effektiv produktion, miljöhänsyn och rekreation.

Skogsbruk i Sverige

Skogsbruk innebär att man odlar träd för att kunna avverka och förädla dem så småningom. Det tar sin början i sådd eller plantering av en trädplanta, vård av det växande trädet fram till det att det nått fullstor höjd och det är tid för avverkning och transport från skogen. I allmänhet avverkar man skogen när den är cirka 100 år gammal. Efter avverkningen ska man se till att det växer upp ny skog. Det säger skogsvårdslagen som beslutades första gången 1903. Sverige var först i världen men att införa en skogsvårdslag. Om man inte sätter nya plantor kan man se till att det står träd kvar som kan fröa av sig och ge nya träd. De träd man lämnar kvar kallas fröträd.

Skogsbruk kan beskrivas som ett kretslopp som pågår hela tiden. Det kan börja med att man bereder marken och skrapar bort mossa och andra växter så att näringsrik jord kommer fram. Då blir det lätt att plantera och plantorna får mer ljus och näring. Man sätter sedan ner trädplantorna. Efter några år är det fullt av unga trädplantor och efter 15-20 år har plantorna vuxit upp till en tät skog. Det börjar bli tätt mellan träden och det är dags att röja. Man fäller de träd som står för tätt. De fällda träden får ligga kvar, de ger näring till de växande träden. När 30-40 år gått är det dags för gallring igen p.g.a. att de växande träden står för tätt. De träd man fäller denna gång är fullstora och man kan ta vara på stockarna. När träden är cirka 100 år gamla så avverkas de och ger plats till nya plantor och ny skog. De avverkade stockarna körs ut från skogen till en transportväg. Där lastas de för vidare färd till sågverk och sedan förädling i industrin. Skogsbruket och dess förädlingsindustrier är och har varit av stor betydelse för samhällsekonomin med export av trävaror från sågverk och massaindustrin.

Skogen är mer än en ekonomisk resurs. Den ger även många människor möjlighet till rekreation genom till exempel jakt, promenader, orientering, fiske, svamp- och bärplockning. Allemansrätten gör det möjligt för var och en att fritt röra sig i skog och mark. Skogbruket nu för tiden har krav på sig när det gäller såväl produktion, miljöhänsyn som möjligheter till rekreation. Sammanfattningsvis kan man säga att skogen har ekonomiska, ekologiska, sociala och kulturella värden.

Skogsbestånd

Med skogsbestånd menas ett större antal träd eller trädplantor, som genom sin sammansättning och sina egenskaper bildar ett skogsamhälle. Det är en biologisk enhet. Man skiljer mellan naturbestånd som uppkommit genom naturens försorg och kulturbestånd som kommit till genom sådd eller plantering. Bestånden är antingen rena och har bara ett trädslag eller så är de blandade och har två eller flera trädslag.

Blandade bestånd förekommer mest i södra delarna av landet. Rena bestånd finns mest i övre Norrland. Om träden har ungefär samma ålder är beståndet likåldrigt, annars olikåldrigt. Naturbestånden är för det mesta olikåldriga och kulturbestånden likåldriga. Ett skogsbestånd är fullslutet när markens kapacitet är fullt utnyttjad med växande träd. Om träden får trängas med varandra talar man om överslutenhet.

Skogssamhällen

Skogens träd växer oftast i gemenskap med vissa buskar, ris, örter, gräs, mossor och lavar. Växterna sluter sig samman till ett växttäcke enligt ett bundet mönster, växtsamhällen. Om träd utgör huvudbeståndet kallas de skogssamhällen. De delas in i två huvudtyper, barrskogar och lövskogar. I lavrika skogar är tallen det mest förekommande trädet. De brukar kallas tallhedar. Det finns även lavrika gran- eller björkskogar. Dessa skogar har sin största utbredning i Norrland.

Mossrika barrskogar är de mest förekommande i Sverige. Det finns både rena tall- eller granskogar, det finns även blandskogar av dessa. Björk och andra lövträd är ofta insprängda i barrskogarna. Markvegetationen består av ris, gräs och örter.

Skogsmarken

De översta jordlagren där växter och träd hämtar sin näring kallas jordmån. Där tar de upp vatten, kalcium, kalium, magnesium, fosforsyra och kvävenäring. I jorden finns det även kalk som har stor betydelse. Den är både ett näringsämne och motverkar även att marken blir sur. Jordmånen består av tre huvuddelar, mineraljord, humus och vatten. Sammansättningen av den påverkar förutsättningarna för skogens tillväxt.

Vattnet har en viktig roll för skogens tillväxt. Det är i sig ett näringsämne för växter och träd. Rötterna suger upp markvätskan, blandningen mellan vattnet och jordmånens beståndsdelar, och på så sätt växer och utvecklas växtligheten. Om det är för mycket vatten i jordmånen försvårar det transporten av syre till växternas rotsystem. Det innebär att växtligheten kan tyna bort. Det är därför viktigt att arbeta med markvård för att få en god tillväxt av skogen.

Skogens träd

 Tall och gran är de viktigaste träden för skogens tillväxt i Sverige. Övriga viktiga träslag är al, asp, björk och bok. Ek växer i begränsad omfattning i södra Sverige. Andra lövträd som alm, ask, lind och lönn växer också i södra delarna av landet i begränsad omfattning.

De vanligaste träden i skogen i norra Sverige är:
Tall ( Pinus silvestris). Den växer i stora delar av Europa och norra Asien. I Sverige finns det två typer av tall, den nordsvenska och den sydsvenska. Blomningen sker i södra delen av landet i mitten av maj, i de norra delarna från mitten av juni till mitten av juli. Kotten når under det andra året sin fulla storlek. Det första året har den en ärtas storlek, Fröet lämnar kotten när solen börjar värma på våren. Tallfröets grobarhet kan vara god i flera år vid rätt förvaring. Bra fröår är i södra och mellersta Sverige vart fjärde till sjätte år, i norra Sverige med lite längre mellanrum. Den börjar sätta frön vid 15-20 års ålder. Tallen kan bli upp till 300 år gammal, i sällsynta fall 500 år.

Gran, rödgran - vanlig gran (Picea abies). Granen är vanligast i mellersta och norra Europa. Granen finns i en nordsvensk och en sydsvensk variant. Granen blommar någon vecka tidigare än tallen, i början av maj i de södra delarna av landet, i mitten och i slutet av juni i de mellersta och de norra delarna av landet. Kottarna blir mogna samma år som blomningen sker. Fröet mognar i slutet av oktober eller i början av november. Bra fröår är vanligtvis vart tredje till femte år i södra Sverige, i norra Sverige tar det något längre tid. Granen är mer känslig än tallen för klimatväxlingar. Groddplantorna är mycket känsliga för frost. Granen behöver också mera näring än tallen. Den växer bäst under skuggiga förhållanden. En gran kan bli mellan 350-400 år. Granens virke är ljusare än tallens och innehåller mindre kåda än tallen. Virket från gran är elastiskt och växer rakt. Det kan med fördel användas till byggen. Störst värde har det som råvara för sulfitindustrierna.

Granar
Granar i Klövsjö, Jämtland. Fotograf: Rolf Boström.

Björk (Betula). Björken är Sveriges vanligaste lövträd. Den förekommer över hela landet. Det finns tre huvudarter: masurbjörk (hängbjörk), glasbjörk och fjällbjörk. Korsningar finns mellan de olika sorterna. Masurbjörken är vanligast i de södra delarna av landet. Glasbjörken är vanligast i de norra delarna och fjällbjörken i fjälltrakterna. Blomning sker på våren i samband med lövsprickning, för glasbjörken något senare än masurbjörken. Björken blommar vanligen varje år. Fröet mognar i augusti eller början av september. Fröspridning sker på hösten eller delvis på vintern. Virke från björk används inom bl.a. möbelindustri och som bränsle. I södra Sverige blir björken upp till 100 år gammal. I norra Sverige kan den bli minst 200 år.

Al (Alnus). Alen finns i två arter, klibbal och gråal. Klibbalen växer upp till Dalarna och Gästrikland men kan också finnas efter kusten upp till Piteå. Gråalen är härdigare än klibbalen. Alen har en god förmåga att förbättra marken. Den fäller sina blad gröna och det gör att jordmånen blir mullartad och näringsrik.

Asp (Populus tremula). Aspen är ett av de vanligaste lövträden i skogen. Det växer ända från Skåne upp till fjällregionen. Den växer fort. Aspen blir ofta utsatt för parasitangrepp som gör virket dåligt. Det är även vanligt med rötskador. Om den får växa i näringsrik jordmån kan den vara ett värdefullt skogsträd.

Skogsvård

Det är viktigt att skogen vårdas så att man får ett bestånd med bra tillväxt av träd med god kvalitet. Skogsvården kan delas in i beståndsanläggning, beståndsvård och skogsskydd. Beståndsanläggning innebär att man anlägger ny skog efter avverkning med syfte att föryngra beståndet. Man kan även föryngra beståndet genom att låta fröträd växa upp. Genom att röja och gallra skogen så sköter man beståndet.

När man förebygger och förhindrar skador på skogen i form av skadeinsekter eller svampangrepp skyddar man skogen. Skogsvården regleras av skogsvårdslagen. Man kan nu för tiden få råd om skogsvård från Skogsstyrelsen och skogsägarföreningarna. Skogsdikning innebär att man leder bort stillastående syrefattigt vatten från vattensjuk skogmark för att få ett bättre resultat av produktionen.

Avverkning, utdrivning och försäljning av virke

Med avverkning menar man arbetet med att fälla träd, barkning och kapning till önskat sortiment. Utdrivning innebär att man forslar virket från skogen för vidare transport till försäljning och förädling.

tall
Avverkade tallar. Fotograf: Rolf Boström.

Under flottningsepoken var man bunden till att sköta avverkning av skog höst- och vintertid. Transporten från skogen till uppläggningsplatsen underlättades av att marken var täckt av snö. Myrar och sjöar var frusna och var täckta av is. De fällda träden klarade sig bättre från skadeangrepp vintertid. Man skulle ändå undvika att fälla träd om det var mer än 20 grader kallt. Virket blev i så fall sprött och höll en sämre kvalitet. Det var också lättare att få arbetskraft för avverkning vintertid. Arbetarna var då inte upptagna med jordbruk eller arbete vid t.ex. sågverken.

Den skog som skulle avverkas skulle märkas med en stämpelyxa. Märkningen gjordes när skogsmarken var bar och skogen fri från snö. Det virke som skulle avverkas noterades i ett protokoll, en pricklista. Trädet märktes både på stammen och nere vid roten. På så sätt kunde man kontrollera att endast märkta träd avverkats. Man mätte även trädets grovlek med en klave och antecknade måttet i pricklistan. Från pricklistorna fördes uppgifterna om de träd som skulle avverkas över till en stämplingslängd. I stämplingslängden fanns även uppgifter om längden på den väg virket skulle fraktas, avstånd till flottled, väg eller järnväg. Om skogsägaren själv skulle avverka sin skog behövdes det inte en så noggrann stämplingslängd.

Avverkningsredskap

När skogen avverkades använde man yxa, såg, kil, vändhake eller timmersax och barkspade. När man lastade och körde användes spak, timmersax, lyftkrok, släpkälke, doning för basvägskörning och bindkedjor med spänningsanordningar. Yxan användes vid fällning, klyvning och kvistning. Ibland användes yxan också vid barkning. Till skaft på yxan hade man ett elastiskt träslag som björk, ask eller hickory.

Sågar fanns i många modeller. Den äldsta var stocksågen som sköttes av två man vid fällning av mycket grova träd. För det mesta användes enmanssågar, fogsvansar med tunna blad, vid fällning av träden. Bågsågar användes till kapning av träden. För att minska friktionen beströks sågbladet med fotogen.

Kilen höll sågskär öppna som vid fällning eller kapning kunde klämma sågbladet. Kilarna var oftast av järn.

Barkspaden avlägsnade barken från de fällda träden.

Spaken användes för att lyfta och baxa stockar. Den var en lång slana.

För att kunna vända svårhanterliga stockar vid kvistning och barkning användes timmersax och lyftkrok. Timmersaxen användes också när stockarna skulle lyftas upp på lasset och vid avlastning.

Släpkälken användes då man släpade (”lunnade”) stockarna fram till lastbänken vid basvägen där de lastades på slädar eller vagnar. För att transportera virket efter basvägen användes doningar. Getdoningen var vanligast. Den bestod av två kälkar. Virket hölls kvar på kälkarna med lösa bindningar/kedjor som man använde för att spänna fast det med.

Fällning och kvistning

När ett träd skulle fällas gjorde man ett inhugg i stammen med yxa på den sida av det i den riktning som det beräknades falla. Sågningen gjordes från motsatt håll och man sågade mot inhuggets nedre kant. Stubben skulle göras så låg som möjligt. Före fällningen måste man skotta rent från snö runt trädet. Vid större avverkningar i Norrland, Dalarna och Värmland förekom böter mot för höga stubbar.

När trädet hade fällts skulle det kvistas med yxeggen från rot till topp. Efter kvistningen kontrollerade man att trädet var friskt och inte var angripen av någon röta. Om man fann någon röta skulle ”lumpning” ske. Det innebar att rötan kapades bort. Om det inte gick att använda trädet på grund av röta lämnades det kvar i skogen som ett ”vrak”.

Aptering och barkning

Aptering, trädets uppdelning i sortiment, var en viktig arbetsuppgift. Med väl utförd aptering kunde man öka vinsten rejält. För att kunna göra en korrekt uppdelning måste man veta bruttopriset på virket och kostnaden för att transportera det. Värdet efter omkostnader sammanställdes i en apteringstabell. Man fick fram värdet på olika sorters timmer. Apteringsarbetet kunde göras av skogsägaren eller en anställd avmätare (apterare). Vid aptering användes en klave och en stämpelyxa. Man sorterade upp de olika sortimenten, mätte upp timrets längd och kapade sedan dessa i de längder som bestämts. På varje ställe där stammen skulle kapas högg apteraren en skåra och högg in en stämpel på var sida om den. På så sätt kunde apteringen inte ändras.

Sedan träden apterats och kapats skulle de barkas. Det gjordes för att det var bestämt i flottnings- eller leveransbestämmelser samt även för att virket skulle lättare torka. Barkningen gjordes med barkspade. Rotstockens nedre del barkades med yxa innan trädet fälldes. Om timret lämnades kvar i skogen över sommaren skulle det inte barkas. Det kunde bli skadat.

Virkessortiment

Sågtimmer av tall och gran indelades i friskt och torrt timmer under flottningsperioden. Friskt timmer skulle vara jämnsågat i ändarna, väl kvistat och fritt från angrepp. För torrt timmer gällde samma förutsättningar i tillämpliga delar som för friskt timmer. Pappersved skiljdes och mättes efter trädslag. Granpappersved var sulfitved och slipved. Tallpappersved var sulfatved. Sekunda pappersved förekom också. Tändsticksvirke kunde tas från asp, glasbjörk och al. Pålar till skepps-, varvs-, bro- och vattenbyggnader och till grund för husbyggnader kunde tas från barrträd och ek. Kraftledningsstolpar kunde göras av tall, ek och lärkträd. Telefonstolpar togs från virke som var mellan 7-15 meter långt. Virke från björk och al användes för tillverkning av trådrullar, gardinstänger, träskor m.m. Sliprar för järnvägen tillverkades av tall, lärk och ek.

Drivningsvägar

Det var viktigt att ha bra vägar att frakta det avverkade virket på. Körvägarna skulle vara väl underhållna för att vara framkomliga året runt både med dragdjur och lastbilar så småningom. Fasta basvägar användes för att forsla virke på under snö- och isföre. Tillfälliga basvägar användes vid mera tillfällig utdrivning av virke och gjordes därför på ett mera enkelt sätt. Basvägen kördes upp och jämnades när snön hade fallit och låg kvar för säsongen. Man lagade och underhöll basvägen under vintersäsongen. Man belade vägen med is för att kunna köra stora lass med virke. Om vägen var starkt lutande strödde man ut sågspån, grus m.m. för att få en bromsande effekt. Man anlade även gångvägar för arbetarna i skogen. De röjdes från träd, stenar och märktes med rödfärgade ringar för att synas bättre på vintern. Över mark som var sank lade man spångar. Vägarna kunde även användas för cykel.

Utdrivning, avlassning och märkning

Transport av virket från skogen skulle helst göras vintertid. Norr om Dalälven gjordes detta för det mesta med kälkar. Från Mälardalen och söder ut använde man sig av vagnar. Lastbilar blev från 1930-talet ett alternativ transportmedel, speciellt i områden som inte hade så mycket snö.

På avlassningsplatserna skulle timret sorteras och läggas på speciella platser i väntan på att flottningen skulle börja. Vältorna skulle ligga på ett underlag och inte direkt på isen. Virket skulle även sorteras efter kategori.

Vid gemensam flottning blandades virket. För att kunna skilja det åt märktes det med flottningsmärken innan flottningen började. Särskilt värdefullt virke kunde redan i skogen märkas med skogsmärken (huggyxmärke) i stockens grövsta ände. Flottningsmärken och skogsmärken skulle vara inregistrerade hos föreningen som ansvarade för flottningen. Stockarna märktes med tre flottningsmärken i vardera änden. 

Virkesmätning (intumning)

Under vintern redovisades timret på avlassningsplatsen. Man redovisade sortiment, dimensioner och kvantiteter. I leveransavtalen var det skrivet hur tumningen skulle göras. Det kunde finnas speciella tumningsföreningar. I så fall skedde intumningen efter föreningens reglemente. Ett tumningslag bestod för det mesta av en prickare, två klavare och en kontrollmätare. Klavarna hade ett måttband och var sin stålklave. Man mätte stockens längd och diameter. Uppgifterna antecknades i en tumningsbok. Man förde skilda listor för olika trädslag och sortiment. Virke som var felande på något sätt ”nedtummades” genom att man minskade uppmätt diameter eller längd.

Efter intumningen slog man in med en stukyxa en lokal- eller distriktsstämpel. Det gjorde man för att samma parti virke inte skulle intummas mer än en gång. Tumningen skedde med både köpare och säljare närvarande eller deras ombud. De kunde få en tumsedel utskriven från tumningsboken. Resultatet låg till grund för betalningen av virket. Sedan virket hade intummats ansågs det överlämnat till köparen. Från 1935 kunde det förordnas att virke som skulle säljas till industrin skulle granskas av en mätningsnämnd.

Flottning

Flottningen av virke sattes igång i de små vattendragen, bäckar eller sjöar. Det gällde att arbetet med detta skedde snabbt så att man kunde utnyttja vårflödena. Man försökte så långt det gick att underlätta den mänskliga arbetsbördan genom att rensa strömmar, ordna fasta och lösa ledbommar, rännor m.m. Ibland bildades brötar av timmer i vattnet, ansamlingar av tiotusentals timmerstockar. De var livsfarliga att lossa. Ibland var man tvungen att spränga sönder dem. Strömhastigheten i vattnen var för det mesta god och förde timret framåt. Ibland fördröjdes timret när det passerade sel, sjöar och vatten där genomströmningen var dålig.

Flottning
Flottning, hösten 1952. Fotograf: okänd, Ljunga älvs flottningsförenings arkiv.

Över sjöar kunde virket bogseras i en ringbom (”grimma”) med bogserbåt eller timmerspel. Ibland hände det att timret blev liggande ett år på grund av ogynsamma flottningsförhållanden. Timret kom från bivattendragen ut till huvudvattendraget. Där passerade det en sorteringsbom eller ett skiljeställe.

Timret sorterades där efter virkesägarnas märken och samlades i respektive ägares magasin. Där buntades det och bogserades till sågverk och massafabriker.

Varje flottled hade en flottningsförening. I den var de för året flottande virkesägarna medlemmar. Kostnaden för flottningen varje år debiterades med hänsyn till utgifterna dels för flottledens underhåll och dels för själva utflottningsarbetet. Flottlederna var indelade i distrikt. Flottningssträckan inverkade på flottningskostnaden för olika timmerpartier. Kostnaden var olika i flottlederna. Man skiljde på stycketals- och kubikflottning. I vissa flottleder användes reducering för särskilt korta eller långa stockar.

Träkolning

Träkolning i mila är en urgammal konst. Träkolet användes främst för att framställa tackjärn ur malm. Träkol användes även vid tillverkning av stål och i smedjorna. Kolning innebär att det sker en torrdestillation där veden delas sönder kemiskt genom upphettning utan luft. Då bildas kol och en del flytande destillationsprodukter såsom träsyra, tjära och oljor samt brännbara gaser. Kolning kunde ske i milor eller i ugn. För att tillfredsställa små lokala behov kunde man även kola i en grop. När man kolade i en mila eller i en grop kunde man bara ta tillvara träkolet. Vid kolning i ugn kunde man ta tillvara även biprodukterna. Större delen av träkolet i Sverige framställdes i milor i skogarna. Resten av kolproduktionen gjordes i ribbmilor vid sågverken och i större ugnar.

Ved som skulle användas vid kolning kunde huggas alla tider på året. Veden skulle dock vara torr när kolningen började, vanligtvis på hösten. Man fick då större mängd kol på kortare tid. Om veden inte var torr inför kolningen skulle den ligga i ett år och torka. Kolveden skulle vara ca tre meter lång. Gran gav bättre utbyte än tall. Kolningen kunde göras i en skorstensmila i en resmila. I en resmila reser man veden, i en liggmila lägger man veden. Man ställde i ordning en kolbotten. Den kunde användas i flera år. Mitt på bottnen restes en så kallad bordsstake, helst av grov gran. Den skulle stöttas från tre håll och upptill förses med två i 60 graders vinkel indrivna pinnar, förenade med en tvärslå. Mot detta restes sedan torr småved. På så sätt bildades en tändtrumma. Man fortsatte sedan med att resa mer ved. Den torraste och finaste veden ställdes innerst och ytterst i milan. Den grövre och minst torra veden ställdes i mitten av milan. Det var nödvändigt att vara noggrann vid resningen av virket så att det inte blev tomrum eller att milan blev sned. I så fall kunde milan vrida sig eller falla omkull under kolningen.

Mila
Vid milan, omkring 1940. Fotograf: Sven Andersson

Milan skulle också täckas med ris, helst granris. Till sist täcktes den med stybb (sandblandat söndersmulat kol eller tegel). Det hölls på plats med rader av kluvet virke. Man lämnade en öppning för tändtrumman. Mot milan restes en enkel trappa. Det gjordes även en skorsten i mitten av milan med kanaler. Man eldade i skorstenen och fyllde den i omgångar med ved så att den till slut var helt fylld. Då täcktes trumman. Milan kunde självdra och kolningsprocessen  kunde fortgå. Den varade mellan en och två veckor, beroende på hur grov ved som användes. Kolet kunde rivas ut ur milan i en till två dagar efter avslutad kolning.

Skogskolningen var mycket viktig för metallindustrin, produktion av järn, stål och koppar. Man behövde träkol för att framställa metallerna. Många järnbruk hade kolartorpare eller landbönder med leveransplikt. Under andra världskriget användes även träkol för gengasdrift av fordon.

Tjärbränning

Tjärbränning skedde i en trattlik tjärdal. Den brukade grävas in i en backsluttning. Man byggde en solfjäderformad tratt. Botten bestod av kluven ved med rundsidan nedåt. Ovanpå den lades ett lager mossa som täcktes med lerblandad jord. I trattens spets gjordes ett uttag för tjäran. Tjäran rann i en ränna som ledde till en tunna. På jorden lade man ett nytt lager med takspån. Sedan kunde man börja att resa veden som skulle eldas. Veden riktades mot mitten så att det till sist blev en rundad kulle. Den täcktes med granris och stybb eller torv. En del av kanten på kullen lämnades fri. Där tände man tjärdalen. Bränningen kunde ta mellan tre till fem dygn beroende på tjärdalens storlek.

Om man upphettar tallvirke som innehåller mycket kåda får man trätjära genom att man smälter ut vedens hartser och fetter. För att kunna ta tillvara tjäran måste man se till att lufttillförseln är mycket begränsad annars brinner tjäran upp.

Människan har kunnat framställa tjära i s.k. tjärdalar i över 2000 år. Tjära har varit en viktig exportvara i Sverige. I slutet av 1700-talet uppgick värdet av exporterad tjära till det dubbla värdet av exporterat virke. I mitten av 1800-talet hade tjärbränningen en mycket stor omfattning i Norrland. Mycket skog skövlades för att man skulle kunna framställa tjära. Metoden kallades för katning. Det innebar att man kapade en tall på mitten och lämnade den nedre delen kvar i marken. Man barkade av tallen så långt man nådde men lämnade en rad med bark kvar, livranden. Resterna av trädet kunde hålla sig vid liv ett par år och under den tiden producerade det mycket kåda. Man kunde även använda sig av kådrika tallstubbar.

I norra delen av Sverige var det vanligt att man flottade de färdiga tunnorna med tjära ner till utskeppningsplatsen vid kusten.

Beck var den rest som blev kvar vid tjärbränning. Beck kunde användas för många olika ändamål, att täta båtar och fartyg och till facklor. Sammansmält med harts kunde man använda det för att fästa håren på borstar och penslar. Beck framställt med stenkol kunde användas till att framställa asfalt och briketter.

 

Tillbaka till sidans början

 

© Landsarkivet i Härnösand