Skogsindustri

Skogsindustrin förädlar skogsbrukets råvaror. I Sverige har den varit och är en av de viktigaste basindustrierna. De viktigaste delarna inom skogsindustrin var länge sågverkshantering och massatillverkning. Senare tillkom även andra delar som hade stor betydelse, snickeri-, träskive- trähus- och trämöbelfabriker samt papper och pappersvaruindustrier.

Försäljning av virke

Virket såldes antingen på rot eller i någon form av upparbetat skick, leveransvirke. När virket såldes på rot skulle träden vara stämplade och man skulle göra en beräkning av virkets kvalitet. Då kunde man med hjälp av detta räkna ut priset sedan man dragit ifrån kostnad för drivning (huggning och körning) och skogsvårdsavgift. På så sätt fick man fram ett nettopris som skulle betala

Virket såldes under hand genom att man infordrade anbud eller hade offentlig auktion. Som grund för försäljningen hade man stämplingslängden. Om stämplingslängden var upprättad av en opartisk person fick den helt naturligt större förtroende hos spekulanterna. Ett köpekontrakt upprättades i två exemplar med bägge parters underskrift. Kontraktet skulle vara bevittnat av två ojäviga personer. Betalning skulle ske kontant eller mot borgen till bestämd dag. Säljaren skulle se till att det blev ett bestämt datum för äganderätt till virket som vid den tiden fortfarande låg kvar i skogen. För skog på rot var upplåtelsetiden högst fem år.

Det var för det mesta mer fördelaktigt för säljaren att sälja upparbetat virke än skog på rot. Upparbetat virke var lättare att värdera, man visste virkets kondition. Längre fram i tiden blev det vanligare att skogsägareföreningarna tog hand om försäljningen av virket, särskilt massaved och brännved från mindre och medelstora skogsbruk. Det blev ett samlat utbud i stället för att splittras på många försäljare. Från avlägget forslades virket per flottled och längre fram i tiden via landsväg eller järnväg. När virket flottades vältades det obarkat eller barkat i vattendraget för att sedan flyta ner till ett skilje. Där delades det upp efter ägandemärken och sortiment. I början till mitten av 1900-talet var sorteringen manuell med båtshake. Den blev senare mekaniserad med sorteringsverk. Efter att virket var sorterat buntades det ihop för att sedan bogseras till sågverk eller fabrikernas virkesmagasin.

Skiljeställen, Sandslån

Det största skiljestället i Sverige låg vid Sandslån i Kramfors kommun. Det var mycket stora mängder timmer som flottades via Ångermanälven till Sandslåns skiljeställe. Timret kunde ha transporterats över 30 mil vattenvägen innan det nådde Sandslån. Mellan åren 1872 till 1982 hade Sandslån förmodligen världens största timmerskilje. Det fanns först ett manuellt skiljeställe som sysselsatte upp till 700 man.

Sandslån
Sandslån omkring 1910. Fotograf: Arvid Holmstedt, Härnösand. Ångermanälvens flottningsförenings arkiv.

Under 1950-talet var skiljets produktion som störst. Det var över 20 miljoner stockar som kunde passera under ett år. På 1960-talet ersattes det manuella skiljet med ett mekaniskt skilje. Det bemannades av cirka 90 personer, varav 25 var kvinnor. Vid det gamla skiljet arbetade bara män. Under senare delen av 1900-talet började man allt mer att transportera timret med lastbil och järnväg. Detta gjorde att Sandslåns skiljeställe fick lägga ner sin verksamhet. I dag finns ett museum i Sandslån över den forna omfattande verksamhet som bedrevs där.

Sågverk

Sågverksindustrin drevs i liten skala fram till mitten av 1800-talet då ångsågar började byggas. Industrin tog sin början med avverkningen i skogen och sedan transport till sågverk eller fabriker. I sågverket sågas timret till trävaror som plank och brädor. Från början tillverkades plank och brädor genom att stockarna klövs och yxades till. Sedan började man kranssåga. Det innebar att stocken sönderdelades med en handdriven såg, en kranssåg. Efter den kom de vattendrivna enbladiga ramsågarna. De anlades under Gustav Vasas regering. Cirkel- och bandsågar kom långt senare. Det fanns två typer av sågningstekniker och två typer av sågindustrier, ramsågar som hade stordrift och cirkelsågar som hade mindre drift.

Ramsågverket var en stationär anläggning som var dyrbar. Den skulle helst ligga vid en flottled. I norra och mellersta Sverige var ramsågarna vanliga och låg huvudsakligen vid kusten. De kunde även ligga inne i landet om det fanns en järnväg i närheten av flottleden. Det var viktigt att kunna transportera timret. Huvuddelen av exportvirket framställdes i ramsågar. Via timmermagasinet förde ett automatiskt timmerspel stockarna upp till såghusets andra våning där arbetsmaskinerna var uppställda. Varje dimensionsklass av stockarna sågades för sig så timret måste sorteras innan. I såghusets bottenvåning fanns motorer, axlar och remmar samt spåntransportörer. Drivkraften var först ånga. Man gick senare över till elektricitet.

I såghuset fördes stocken med ett matarverk genom ramen. Den var försedd med ett flertal sågblad. Stocken passerade en gång genom ramen och blev då uppdelad i plank, bräder o.s.v. Hur sågbladen var insatta i förhållande till varandra (inpostning) avgjorde den sågade varans tjocklek.

Det grovsågade virket transporterades sedan till kantverket där renkantningen skedde och den slutliga bredden bestämdes. Efter kantverket fanns en kapsåg för att justera de mindre bräderna.

Det fanns två metoder för ramsågning, genomskärning och fyrskärning. Vid genomskärning delas stocken direkt i önskade tjocklekar. Vid fyrskärning skärs i en särskild ram ett fyrkantigt block som sedan sågas i en annan ram. Fyrskärningen ger ett större utbyte. I de mer moderna sågverken kompletterade de båda metoderna varandra. När de sågade brädorna hade passerat sorteringsanordningarna fördes de ut på brädgården och staplades där dimensionsvis i högar för att torka. En del sågverk hade torkugnar. Innan utskeppningen till köparen skedde den slutliga sorteringen och brädorna kapades jämnlånga. De kapade ändarna såldes som splitved. Virket sorterades vanligen i tre klasser, osorterat, kvinta och utskott. Längre tillbaks sorterades det i sex sorter. Många sågverk hade hyvelmaskiner. Där hyvlades väl torkade bräder. De hyvlade brädorna skulle förvaras under tak.

Ramsågarna användes huvudsakligen för exportindustri. Cirkelsågen var billigare i drift än ramsågen. Den kunde vara både en stationär och en flyttbar såg. Den hade inte samma tillverkningsförmåga som ramsågen. Den sågade mer ojämnt än ramsågen men förbättrade resultatet med tiden. Det behövdes inget timmermagasin i samband med cirkelsågen. Virket rullades direkt från lastplatsen till sågbänken. Först kantades en sida av stocken, sedan kantades den ytterligare en gång. Sedan fördes stocken tillbaka för sågning på nytt det antal gånger man ville ha i brädor. Det behövdes fyra personer för att sköta en cirkelsåg. Ju grövre timret var desto mindre antal stockar hann man såga. Cirkelsågarna användes främst för traktens egna behov.

Där sågverken var kombinerade med massaindustri gick större delen av sågavfallet till sulfatfabrikerna. Sågspånet användes som pannbränsle eller skyfflades ut från sågen. Sågspån kunde också användas för tillverkning av spånplattor, även till strö till djurskötsel. Flis kunde användas till pappersmassa eller uppvärmning.

Virke

Sågtimmer av tall och gran mättes i tum. Det indelades i friskt och torrt timmer. Friskt timmer skulle vara jämnsågat i ändarna, väl kvistat, rakt, fritt från röta. Om skador fanns på timret skulle de tas bort. Då fick man sämre betalt än om stocken varit felfri. Timret levererades barkat eller obarkat, allt efter vad som var avtalat eller vilka flottningsföreskrifter som gällde. I stort sett samma regler gällde för torrt timmer. Props (gruvstolpar) såldes med vissa bestämda längder. Den skulle vara rak och frisk och i ändarna vinkelrätt avkapad. Pappersved (massaved) mättes också i tum. Man skilde mellan de olika träslagen. Granpappersved användes till sulfitved och slipved. Tallpappersved användes till sulfatved. Veden skulle vara jämnsågad i ändarna, väl kvistad, okluven, rak, frisk och fri från röta.

Kolved höggs av hur klent virke som helst. Virke till tändstickor togs från asp, glasbjörk, ibland al. Pålar till skepps-, varvs-, bro- och vattenbyggnader och till grund för husbyggnader togs från barrträd och ek. Kraftledningsstolpar togs från tall, ek eller lärk. Telefonstolpar skulle vara mellan 7-15 meter långa. Kryssfanérvirke (plywoodvirke) togs från tall, björk och asp. Av björk och al kunde man göra trådrullar och gardinstänger. Bjälkar kunde göras av tall eller gran. Sliprar till järnvägen gjordes av tall, lärk eller ek.

Virket kunde också användas till brännved. Den såldes i kubikmeter som hushållsved, pannved och utskottsved till diverse bränsleändamål, t.ex. specialpannor för vedeldning.

Massafabriker

Den första cellulosafabriken i Sverige anlades 1873. Det blev senare en industri av stora mått. Pappersmassa är en produkt av de ur träet lösgjorda vedfibrerna. Det skedde på både kemisk och mekanisk väg. Råmaterialet var barrvirke och asp i mindre omfattning. Genom den mekaniska metoden framställdes s.k. slipmassa. De kemiska metoderna gav sulfit- eller sulfatmassa. Pappersmassan förädlades huvudsakligen till papper och papp men även till konstsilke, förpackningar av olika slag m.m.

Norrsundet
Norrsundets sulfatfabrik. Fotograf: okänd, Kopparfors AB:s arkiv.

Den mekaniska massan framställdes genom att slipstenar sönderslet det barkade virket. Om det tillfördes förhållandevis lite vatten under processen blev temperaturen hög och vedens upplösning underlättades. Det innebar att fibern blev lång och stark, varmslipad massa. Om man tillförde rikligt med vatten under slipprocessen blev fibern mera söndertrasad och massan svagare, kallslipad massa. Efter slipningen uppslammades den grötlika massan i vatten. Den siktades och silades och hälften av vattnet pressades ut. Massan torkades sedan så att vattenhalten blev ca 10 %. Mekanisk massa tillverkades i två kvalitéer, vit och brun massa. Den vita massan var av bättre kvalitet.

De kemiska metoderna för att framställa massa gick ut på att frigöra vedfibern genom utlösning av vissa beståndsdelar i veden. Det skedde vid tryck och hög temperatur. Man kokade vedfibern i slutna behållare i kemiskt sur lösning, sulfitmetoden eller i alkalisk lösning, sulfatmetoden. Bägge metoderna gav cellulosa. Till sulfitmassan använde man granved. Till sulfatmassan använde man tallvirke och rötskadad ved och rester från sågverken.

Pappersbruk

Pappersbruken låg ofta nära produktionsplatsen för råvaran, skogen. Man var tvungen att ha tillgång till energi, vatten. Bruket fungerade som ett självhushåll man producerade själv det man behövde för att överleva. Under 1800-talet drabbades många järnbruk av konkurrens från den expanderande industrin och bruken fick ändra sin verksamhet från produktion av järnmalm till produktion av papper, massa eller glas på ett mer industriellt sätt. Under 1900-talet har många bruk fått lägga ner verksamheten då den inte varit lönsam men innan dess spelade de en viktig roll som leverantörer av viktiga exportvaror som papper och glas.

Papper

Papperstillverkning bygger på att lämpligt bearbetade växtfibrer kan pressas samman till tunna ark. Under 1800-talet ökade efterfrågan på papper. Tidigare användes lump från textilier för att framställa papper. På 1840-talet utvecklades metoden slipprocessen och man övergick till att använda trä som råvara vid tillverkning av papper. Massaved bearbetas till trämassa. Massa kan framställas av alla växtfibrer som innehåller cellulosa. I Sverige är gran och tall den dominerande massaveden. Vid massatillverkning friläggs vedens fibrer med mekaniska eller kemiska metoder eller genom en kombination av båda.

Veden slipades mot stora slipstenar. Vedfibrerna frigjordes då från veden. Det resulterade i metoden mekanisk massatillverkning.  Man utvecklade också en metod med att behandla vedflis med kemikalier under högt tryck vid höga temperaturer, mellan 140-170 grader. Det var början av tillverkning av pappersmassa på kemisk väg.

I mekaniskt framställd massa finns bl.a. bindämnet lignin. Sådan massa ger ett papper av låg styrka med stark benägenhet att gulna. Slipmassan är billig och ger ett papper av lägre kvalitet. Det används bl.a. till tidningspapper.

Den kemiskt framställda massan befrias från lignin. Veden huggs till flis i flishuggningsmaskiner. Sedan kokas den i kemiska lösningar. Antigen i sulfatprocessen som är skonsammare mot fibrerna jämfört med sulfitprocessen som ger ett papper av hög styrka.

Papperet tillverkas genom att massan slammas upp i vatten och sedan avlägsnar man vattnet genom olika processer. När vattnet försvinner binder cellulosafibrerna varandra kemiskt. Fibrerna måste bearbetas på lämpligt sätt. En hinna måste tas bort för att fibrerna ska kunna ta upp vatten. Det gör man genom att mala fibrerna i kvarnar. Genom att mala fibrerna på olika sätt kan man få fram råvara till olika sorters papper av olika kvalitet.

Den malda massan, mälden, blandas med lim, färg och fyllmedel. Limmet ger papperet ökad styrka, vattentålighet och skrivbarhet. Fyllmedlet ger papperet en tätare och jämnare yta. Sedan mälden färdigbehandlats blandas den med mera vatten och förs till pappersmaskinen. I den torkas och pressas pappersfibrerna samman till papper.

Papperskvaliteten bestäms av råvaran men framför allt av malningen, tillsatsmedlen och typ av pappersmaskin. Pappersprodukter delas in i tre huvudgrupper: papper, kartong och papp.

Papper används inom tre huvudområden, för skriv- och tryckändamål, för förpackningsändamål, t.ex. kartong och wellpapp. Wellpapp uppfanns 1871 och är nu världens mest använda förpackningsmaterial. Det tredje området är hygienändamål, ofta kallat mjukpapper (tissue).

Träfiberplattor

På 1930-talet började man tillverka träfiberplattor. Man använde sågavfall som råvara och producerade wallboard (träfiberplattor) för byggnadsändamål. Det gjordes även masonit, treetex, jonit, ankarboard, torex m.fl. Wallboard producerades genom att man pressade ihop träflisor till stora tjocka plattor, hårda eller porösa, alltefter det behov som fanns. De porösa plattorna användes främst som isoleringsmaterial för ljud och kyla. De hårda plattorna kunde ersätta träet vid byggnationer.

Snickeri- och diverse andra industrier

Snickeri- möbel- plywood, tändsticks, skid- och en del andra träförädlande industrier hämtade sin råvara ur skogsavkastningen. De var en viktig avsättningsmöjlighet för virke som inte kunde användas i den storskaliga produktionen. Dessa fabriker var ofta belägna i södra och mellersta Sverige men fanns ändå i hela landet. De flesta plywood- och skidfabrikerna fanns i Norrland. Tillverkning av fanér ökade under 1930-talet. Fanérskivor eller plywood användes inom bl.a. byggnadsverksamheten. Råvaran var furu eller björk.

 

Tillbaka till sidans början

 

© Landsarkivet i Härnösand